Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2010

VISIONER: Labour befinner sig mitt i en kamp om vem som skall bli ny partiledare efter Gordon Brown.

De fem kandidaterna har porträtterats i New Statesman.

[S]o far, the five candidates competing to become the next leader of the Labour Party have been accused of lacking what can be called the ”vision thing”. In a recent issue of this magazine, they were caricatured as five politicians in search of a big idea – in search of something, anything, to galvanise this slumberous, summer-long campaign. Commentators have written of the desultory nature of the contest, as the candidates travel around the country addressing one dreary hustings after another: a slow-moving convoy of repetition, the sound of a party speaking only to itself.

[…]

Midway through the contest, each has a settled persona. David Miliband is the prime-minister-in-waiting, the long-time favourite, prepared to defend the successes of the New Labour years while seeking to strike out in daring, new directions. His brother, Ed, is the insurgent, the figure most attractive to young activists in and around the party, as well as those who long to transcend the old factionalism of the Blair-Brown feud, the detritus of which is once more being excavated by the Mandelson memoir. Ed Balls is emerging as the fighter, a natural opposition politician, a ferocious antagonist and opponent of the coalition and, especially, of its doctrinaire deficit reduction programme. Andy Burnham is the outsider, the candidate keenest to position himself as the embodiment of working-class aspiration. [Diane] Abbott remains as she ever was: a voice from the often-neglected hard left of the party.

Read Full Post »

LONDON: Louise Bagshawe är framgångsrik författare till ”trashy novels” och nyvald parlamentsledamot för Conservative Party. Bagshawe kallar sig även för feminist;

”I am, most certainly. I never wanted to be a wimpy woman swept up on a white horse. From a very young age I’d stage palace coups with my dolls and sentence them to death, play elaborate political games with them, while everyone else was doing tea parties.”

Läs mer: Läs hela intervjun i The Times lördagen den 17 juli.

Read Full Post »

VAL 2010: Dagens Opinion meddelar att Kristdemokraterna har varumärkesskyddat begreppet ”Verklighetens folk”. 

Istället för att varumärkesskydda borde Kristdemokraterna ägna tid åt att försöka fylla själva begreppet ”verklighetens folk” med rejält innehåll.

Sedan Göran Hägglund lanserade begreppet i Almedalen och i en debattartikel har inte mycket hänt. Vad som först såg ut som en nystart för partiet blev snart till ingenting.

Alla andra har däremot pratat om ”verklighetens folk” medan partiet mest har varit tyst. Men tydligen har man nu något på gång eftersom man anser sig behöva skydda samma begrepp.

Med tanke på opinionssiffrorna för partiet är det minsann på tiden.

Senast en liknande tokighet lanserades var när Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) ville ta patent på namnet ”Alliansen”. Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson kallade då det hela för ”trams”.

Och i Almedalen döpte Vänsterpartiet om sig under en dag till Välfärdspartiet. Naturligtvis utan att bry sig om att namnet Välfärdspartiet redan var registrerat på Valmyndigheten.

Att Vänsterpartiet inte bryr sig om sådana småborgerligheter som äganderätt och upphovsskydd förvånar inte. Mer underligt är att Kristdemokraterna nu går samma väg.  

Eftersom begreppet ”verklighetens folk” först började användas av Ny demokrati på 1990-talet så undrar man om Kristdemokraterna har anammat samma anarkistiska syn på vad som är rätt och fel som vänstern.

Så här kan man fortsätta att raljera om alla turer kring begrepp och tillfälliga namnbyten. Är det dags att bli upprörd över Kristdemokraterna och knyckandet av begreppet ”verklighetens folk”? Knappast.

Mer passande är en stilla undran över partiernas outtömliga förmåga att ägna sig åt perifera frågor som väljarna struntar fullständigt i.

Read Full Post »

VÄGVAL: Koalitionen mellan Liberal Democrats och det konservativa partiet i Storbritannien förvånade många.

”Liberal Democrats and Conservatives sharing power in a coalition at Westminster is not something that many ever expected to see. […] How can a party that has recently been seen as ”left of Labour” on civil liberties, democratic reform, taxation and public services now be engaged so enthusiastically in reducing the size of the state?”

Richard Grayson, en av tre viceordförandena för Liberal Democrat Federal Policy Committee, försöker ge svaret på dessa frågor i New Statesman.  

Political culture helps to explain the party’s support for the coalition. The Liberal Democrats have become extremely leadership-loyal. The trauma of losing Charles Kennedy and Menzies Campbell in quick succession should not be underestimated. However narrowly [Nick] Clegg won, the party was always going to stick with him, and his brilliant personal performance during the election campaign consolidated support for him. The culture of the Liberal Democrats is also in­herently reasonable. There is a willingness to try to see all sides of an argument and a long-standing belief that coalitions are desirable.[…] 

What the party still does not seem to recognise, or at least accept as a problem, is that the coalition can be best understood as the preferred option of a leadership grouping that has consistently proposed policies designed to reduce the role of the state and so move a centre-left party steadily rightwards. [This] tendency has whittled away at broadly centre-left policies on, for example, public spending, income-tax rates and the role of local government in education. 

We have a leadership that tends to see the state as a problem, rather than the means of solving problems. Explicitly egalitarian arguments are seldom made, even when the party has a story to tell that includes a redistributive tax policy, as was the case in the 2010 manifesto. […] 

The coalition agreement has allowed the leadership to pursue its zeal for cutting public spending. It does this having explicitly ruled out major cuts in 2010-2011 during the election campaign, and having opposed the scale and timing of the cuts now introduced by the government. The case for that rests on the assumption that there is ”no alternative”, which is at odds with the views of many leading economists. Such matters always rest on judgement – we must all accept that. But judgements reflect values, and the decisions made by this government about Treasury policy throw its small-state, centre-right ideology into stark relief.

Läs mer: En längre version av denna artikel finns här på hemsidan för Compass som är en tankesmedja för ”the democratic left”.

Read Full Post »

SUBKULTUR: Alla partier jobbar strategiskt med målgrupper. Alla försöker hitta sina speciella grupper av medborgare som man vill muta in, bearbeta och locka till valbåset.

En grupp som partierna kommer att ruinera sig på att försöka locka till sig är ”hipstern”.

Matilde Sköld på Dagens Nyheter har intervjuat författaren och komikern Joe Mande som också driver bloggen Look at this fucking hipster.

Resultatet blev ett underhållande samtal.

Det har talats mycket om 80-talisternas brist på samhällsengagemang, att de ställer sig utanför de stora ismerna och skyr kollektivet. Hipstern är onekligen ett barn av sin tid, för att inte säga en karikatyr av tidsandan. Hipsterns hjärte­frågor är att intellektualisera mode och uppvärdera grafisk formgivning till konst. Karaktä ristiskt för hipstern är att han inte kallar sig själv för hipster, han snarast skyggar inför termen. Förklaringen är enkel: om du erkänner att du är en hipster erkänner du att du är en del av en grupp och förlorar på så vis ditt anspråk på individualitet.

– Alla hipsters uppfattar sig själva som speciella och unika. De bara råkar manifestera sin exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt, säger Joe Mande. […]

Subkulturer har vanligtvis en politisk agenda, men hipsters verkar undvika all form av politiskt engagemang. Vad beror det på tror du?

– Jag vet inte om de nödvändigtvis undviker det.De har inte tid helt enkelt. Att vara med i ett kickball-lag kan ta upp mycket av din tid.

Många irriterar sig på hipsters, varför då?

– För att de klär sig som clowner och beter sig som idioter men förväntar sig att bli behandlade som intellektuella. Det är väldigt irriterande. […]

– De positiva effekterna av hipsterkulturen kommer att ge sig till känna först när hipsterns avkomma träder in i arbetslivet. Det enda sättet som deras barn kan göra uppror på är nämligen genom att bli ärliga, osjälviska, hårt arbetande medlemmar av samhället.

Read Full Post »

MANIPULERING: BP är uppenbart ett företag som bestämt sig för att göra allting fel. Nu avslöjas återigen att BP använt sig av fejkade bilder i PR syfte.

Företaget som lägger ner miljoner kronor på PR, lobbyister och kommunikationstjänster ägnar sig åt att manipulera bilder. Och inte nog med det man klarar inte ens av att göra det på ett snyggt och trovärdigt sätt.

En av bilderna är en interiörbild av en helikopter. Sofia Ström på Svenska Dagbladet skriver;

Genom vindrutan ser man hur båtar arbetar med att samla ihop och bränna olja.

Problemet är att i takfönstret speglas – ett kontrolltorn.

Bildtexten lyder ”vy över platsen MC 252 från cockpit i en PHI S-92 helikopter den 25 juni 2010”.

Tittar man närmare på vattnet i bilden så byter det plötsligt färg. Och inte nog med det. På samma ställe har ett halvt fartyg suddats bort.

Den uppmärksamme kan även se att kontrollerna på instrumentbrädan verkar indikera att dörren och rampen är öppen och parkeringsbromsen i. Dessutom håller piloten i ett papper som verkar vara ett checklista som ska gås igenom innan flygning. 

Vid en av piloternas axelkontur syns även vita fläckar som tyder på att han klippts in i bilden.

På sajten Gizmodo kan man se hur bilderna har manipulerats. Brian Barrett skriver;

[E]very time they fabricate an image like this, it undermines whatever little credibility they have left, along with all of the actual documentation of the massive undertaking this has been and will continue to be. It speaks to a company still more concerned with image than reality, in charge of repairing something so terribly broken that we can’t afford to treat it with anything but total candor.

För alla med intresse av PR och krishantering (och hur man inte skall göra) är och förblir BP ”the gift that keeps on giving”.

Se även: Tidigare artikel Svenska Dagbladet. För mer analys och bilder se Americablog. Washington Post har sin text här med en förklaring från BP:s talesperson.

Read Full Post »

LISTA: Tidningen Miljöaktuellt rankade tidigare i år ”Sveriges 100 miljömäktigaste”. Men juryn verkar ha ägnat sig mer åt önsketänkande än seriös analys när det gäller den inbördes rangordningen bland de 24 politikerna på listan.

Låt gå för att Maria Wetterstrand (MP) toppar listan. Det är trots allt valår och hon är den klart tydligaste opinionsbildaren på miljöområdet.

Mer har hon verkligen mer inflytande och makt över den konkreta miljöpolitiken än centerpartisten och statssekreteraren Ola Alterå (5) på näringsdepartementet? Knappast.

För att inte tala om miljöminister Andreas Carlgren (C) som hamnar på plats 7 – efter både Wetterstrand och Alterå.

Och vad i herrans namn gör Margot Wallström (S) på plats 18?

Inte ens motiveringen ger någon annan förklaring än att juryn ”räknar med” att hon kommer att göra bra ifrån sig på miljöområdet oavsett vad hon ägnar sig åt.

En bra märklig motivering med tanke på at hon får en bättre placering än både Lena Ek (C) i EU, näringsminister Maud Olofsson (C), jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) och Anders Ygeman (S) som är ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott. 

Och Ygeman hamnar på en bättre placering (47) än infrastrukturministern Åsa Torstensson (C) som hamnar på plats 52.

En rad märkligheter med andra ord.

Men det är inte så konstigt när man ser att tidningen använt något så subjektivt som ”trovärdighet” som ett av kriterierna.

Man behöver med andra ord inte ha gjort något konkret för att få en bra placering på listan. Det räcker i princip att juryn anser att man framstår som tillräckligt trovärdig för att man skall klassas som ”miljömäktig”.

Här nedan är politikerna från listan. Tidigare placering inom parantes. 

1. Maria Wetterstrand (MP), språkrör (8)
Wetterstrand är en kunnig och lysande politisk stjärna som lägger grunden för en valsensation genom att med trovärdighet föra in nya idéer och skapa tankeströmningar i partiet, som i Wetterstrand fått sin första riktiga superstar.

5. Ola Alterå, ­statssekreterare (C), Näringsdepartementet (21)
Kunnig, insatt och engagerad. Är den som gör mycket av det goda jobbet.

7. Andreas Carlgren (C), miljöminister (4)
Gjorde en engagerad insats ­under COP15, men har tappat förtroende senaste halvåret. Vargjakten är bara ett exempel.

12. Peter Eriksson (MP), språkrör (13)
Kunnig och väldigt insatt, men hamnar i skuggan av Maria.

13. Isabella Lövin (MP), EU-parlamen­tariker (24)
Har på sin lilla tid i parlamentet redan åstadkommit stordåd.

15. Carl Schlyter, (MP), EU-parlamentariker (ny)

16. Fredrik Reinfeldt (M), statsminister (3)
Mannen med den största reella makten har visat visst ledarskap under EU-ordförandeskapet men kunde förstås ha gjort mer …

18. Margot Wallström (S) (6)
När juryn röstade var det fortfarande okänt var Margot skulle hamna och att hon får jobb i FN. Men vi räknar med att hon åstadkommer samma resultat hon gjorde de senaste åren.

19. Lena Ek (C), EU-­parla­mentariker (22)

Centerns starka kvinna fortsätter sitt idoga arbete inom EU.

22. Sofia Arkelsten (M), ledamot i miljö- och jordbruksutskottet och moderaternas talesperson i miljöfrågor (28)
Arbetar ständigt för att lyfta miljöfrågorna på den politiska agendan och har nu även lyckats lyfta sig själv med sex steg.

29. Ilmar Reepalu (S), kommunalråd i Malmö (ny)
Ledare för en stad som omvandlats från tung industristad till en stad med hållbarhetsambitioner som ett gott exempel för världen.

37. Maud Olofsson (C), näringsminister (9)
Har varit med och skapat Alliansen och energiuppgörelsen men har under året fått kritik för regeringens bristande ägarstyrning av Vattenfall. Har dalat kraftigt från nionde till 37:e plats.

39. Mona Sahlin (S) partiledare (ny)
Opinionsledare som inte skrikit särskilt högt under året. Lutar sig mot MP i miljöfrågorna.

40. Eskil Erlandsson (C), jordbruksminister (27)
Basar för fiske, skog och jordbruk.

41. Ulla Hamilton (M), miljöborgarråd i Stockholm (ny)
Högst politiskt ansvarig för Europas första miljöhuvudstad.

47. Anders Ygeman (S), ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott (ny)
På viktig post i inflytelserikt ­organ.

52. Åsa Torstensson (C), infrastrukturminister (13)
Avgör avgörande klimatfrågor.

55. Karin Svensson Smith (MP), riksdagsledamot
Transport- och klimatengagerad pådrivare.

58. Claes Västerteg (C), ­miljötalesman (ny)
Centertalesman och ledamot i miljö- och jordbruksutskottet.

63. Per Bolund (MP), riksdagsledamot (ny)
Tidigare tjänsteman på näringsdepartementet. Jobbat hårt för trängselavgifter.

71. Anders Borg (M), finansminister (11)
Mycket mäktig man, men framstår som oengagerad och åstadkommer litet för miljön.

79. Kia Andreasson (MP), ­miljökommunalråd i Göteborgs stad (ny)
Aktiv kraft i aktiv stad.

83. Anneli Hulthén (S), ordförande i kommunstyrelsen i  Göteborg (16)
Ännu en drivande kraft på Sveriges framsida.

86. Lena Sommestad (S), fd miljöminister (ny)
Avgår nu som vd för Svensk fjärrvärme för att åter bli politiker.

Read Full Post »

DEBATT: Det har uppstått en kvasidebatt om alla opinionsundersökningar som publiceras. Om debatten beror på sommarens idétorka är svårt att bedöma. 

Men i vilket fall som helst är i stort sett alla partiledarna oerhört oroade över den stora mängden mätningar. Tydligen är dessa till stort besvär för dem själva och ibland t.o.m. ett hot mot demokratin.

Frågan är då varför man på partikanslierna så noggrant följer de som publiceras? Och om man nu inte tycker om opinionsundersökningar kan man undra varför partierna själva beställer så många? (Detta är något som bl.a. Sydsvenskan på ledarsidan tar upp.)

Mona Sahlin (S) säger att detta riskerar att skapa ”fega” politiker som ”till slut gör politiken till en tummelplats för procent istället för visioner”.

Lars Ohly (V) varnar för att ”det kanske inte alltid är medborgarna viktigaste frågor som presenteras”.

Och Göran Hägglund (KD) anser att den stora mängden mätningar gjort att ”dramatiken” i siffrorna minskat. Jan Björklund (FP) håller med.

”Förr kom det en Sifomätning i månaden och den betydde jättemycket, nu haglar det av mätningar. Jag tror att betydelsen av den enskilda mätningen devalveras.”

Och så fortsätter det. Maud Olofsson (C) och Per Schlingmann (M) inflikar bekymmersamma kommentarer om dessa opinionsundersökningar.

Men varför bry sig om vad partierna tycker? Istället kan man ta del av en seriös diskussion om opinionsundersökningar genom att exempelvis läsa Carl Melin som är opinionschef på analysföretaget United Minds.

Dagens Nyheter har han skrivit ”Rörliga väljare kräver nya sätt att mäta opinioner” där han belyser undersökningarnas nya möjligheter och problem.

Man kan också här nämna Peter Jagers, professor i matematik, som i ”Opinionsmätningar tar över” som rekommenderar att ”insiktsfull debatt” är lösningen på opinionsundersökningarnas eventuella problem.

Read Full Post »

IMAGE: Inför premiärminister David Camerons resa till USA intervjuade Time magazine honom.

Cameron vill bygga vidare på den s.k. speciella relationen mellan de två länderna men också se till att den bygger på ”a realism about who we are, what we can achive and what we need to do”.

”That means ‘less grand diplomatic talk’ and an injection of ‘a sort of gritty, commercial, businesslike realism to British foreign policy.'”

”He says he’s a ‘liberal Conservative’ in foreign policy terms, and the phrase is telling. ‘A liberal because I support the spread of democracy, freedom, human rights around the world … but Conservative because I’m skeptical and questioning and practical about how possible it is to remake the world.'”

Denna artikel är låst för icke-prenumeranter men Catherine Mayer, Time London bureau chief, som skrev artikeln har också gjort en videointervju med Cameron som kan ses här.

Read Full Post »

ALMEDALEN: Skandalerna dominerade på de sociala medierna under Almedalsveckan. Men utfallet för många av riksdagspartierna blev uruselt

 Sven Otto Littorins avhopp och att Gudrun Schyman brände pengar blev det mest omskrivna på de sociala medierna enligt en undersökning gjord av Meltwater Buzz.

Själva sakfrågorna hamnade i skymundan och skandalerna dominerade. Gudrun Schyman (FI) tog tredjeplatsen efter Fredrik Reinfeldt (M).

Men även om Schyman blev omskriven i 1.500 inlägg på de sociala medierna nämndes bara hennes eget parti, Feministiskt Initiativ, cirka 350 gånger.

Detta bekräftar bilden av Feministiskt Initiativ som det mest person- och partiledarfixerade partiet av alla. Medan Schyman ofta talar om kvinnlig solidaritet och feminism är det alltmer uppenbart att partiet är till för Gudrun Schyman snarare än tvärt om.

Sven Otto Litorin (M) toppade listan över de mest omskrivna politikerna på sociala medierna. Antalet var cirka 2000 inlägg. Antalet som nämnde Mona Sahlin (S) var bara hälften så många.

Filip Schöön på Meltwater Buzz säger:

Om man tittar på vad folk har skrivit så ser man att skandalerna är fokus medan själva sakfrågan hamnar i skymundan. Själva syftet med exempelvis Schymans brasa tycks vara förlorat. Man har skaffat sig uppmärksamhet, men människor kommer inte ihåg de politiska budskapen.

Socialdemokraterna var det oftast nämnda partiet på nätet, tätt följt av Moderaterna och Centerpartiet. Mer överraskande är att det skrevs mer om både Piratpartiet och Sverigedemokraterna än om Folkpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna.

Centerpartiet har ovanligt många inlägg i förhållande till sin storlek. Det tycks bero på att man diskuterar i fall Maud Olofsson (C) kommer att avgå som partiledare eller inte. Den typen av spekulationer förekommer inte bland andra småpartier.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »