Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

INTRIGER: Frankrikes främsta tidning är nära konkurs. Samtidigt försöker president Nicolas Sarkozy påverka vem som skall bli ny ägare till Le Monde.

Johan Hellekant rapporterar att tidningen behöver någon som kan göra en investering på 1-2 miljarder kronor. 

Krisen har varat länge, men när den nu går in i ett akut skede, pågår samtidigt en politisk skandal. Den 7 juni kallades tidningschefen Éric Fottorino till möte i Elyséepalatset där president Nicolas Sarkozy, uppges ha velat påverka honom att avfärda en av de tyngsta spekulanterna. Enligt flera medier ska Sarkozy bland annat ha hotat att stoppa ett nödvändigt statsstöd för moderniseringen av Le Mondes tryckeri. (…)

Bland tidiga spekulanter uppges tidningsgrupperna Ringier (Schweiz) och L’Espresso (Italien) ha tackat nej. Samtidigt ifrågasätts styrkan hos spanska Prisa som är El País kraftigt skuldsatta ägargrupp. Två andra intressenter är dock att räkna med. Det rör sig dels om trion ”BNP”, tre investerare som Sarkozy sägs frukta – mecenaten Pierre Bergé, Xavier Niel som är grundare till teleoperatören Free samt Matthieu Pigasse som är chef i investeringsbanken Lazard och ägare till musiktidningen Les Inrocks. Även om Le Mondes anklagelser om påtryckningar avfärdas som ”groteska rykten” av Sarkozys eget parti, UMP, påpekar franska medier att trion förknippas med socialisterna och Sarkozys rival i nästa presidentval 2012. Den andra kända intressegruppen finns kring magasinet Le Nouvel Observateur där ännu okända aktörer påstås dyka upp. Till exempel har telebolaget Orange uttryckt intresse, och ses som statens gubbe i lådan.

Read Full Post »

POLITIK: Skådespelerskan och den centerpartistiska riksdagsledamoten Solveig Ternström funderar på att hoppa av partiet. Nu lockar Miljöpartiet.

Fallet Solveig Ternström (C) visar på problemet med att låta kändisar ha en egen gräddfil in i politiken.

Partier vill gärna värva kändisar för att man tror att deras namn höjer partiets image och skapar goodwill hos allmänheten. Men slår satsningen fel riskerar bra PR bli dålig PR.

Sanningen är att kändisar i politiken ofta skapar mer problem än de löser.

1) Kändisar seglar ofta in på förstaplatserna på partiernas valsedlar utan att ha behövt göra ”värnplikt” i partiet.

Detta skapar naturligtvis irritation bland övriga aktiva som ofta besitter minst lika mycket kunskap och som dessutom har tvingats engagera sig under flera års tid med mindre glamorösa sysslor som också krävs för att partiorganisationen skall fungera.

2) Dessutom skapar denna gräddfil en orealistisk bild hos kändisarna om hur ett parti verkligen fungerar. Kändisar tror ofta att deras åsikter alltid kan tillmötesgås utan hänsyn till andra politiska överväganden som ett parti ständigt ställs inför.  

3) Speciellt kändisar från näringslivet tror ofta att man kan fatta beslut och få saker och ting gjorda med samma snabbhet som i ett företag.

Insikten om att demokrati med nödvändighet måste få lov att ta tid finns inte alltid. Många lämnar därför också partiarbetet efter kort tid. 

4) Partier riskerar lägga onormalt mycket tid på enskilda personer som sedan bara försvinner utan ha gjort något positivt avtryck överhuvudtaget. Partiet investerar tid och pengar på personer som riskerar att tillfoga partiet skada rent PR mässigt när en brytning sker.

5) Undersökningar i USA visar att kändisskap nästan inte alls påverkar allmänhetens bild av ett parti (eller en politiker).

Initialt kan en kändis – som offentligt deklarerar sitt stöd till en presidentkandidat – generera en mindre uppgång i en presidentkandidats opinionssiffror. Men effekten försvinner nästan helt så fort media är klar med sin rapportering om nyheten.

År ut och år in har demokratiska presidentkandidater fått ett överväldigande stöd bland amerikanska nöjesprofiler inom både musik och film. Trots detta har man ständigt förlorat val. Barack Obama är undantaget som bekräftar regeln.

Den oglamorösa sanningen är att politik är ett ganska tråkigt hantverk. Framgång skapas genom idogt arbete med att gå på sammanträden, träffa medborgare på glest besökta möten och skriva tråkiga motioner som inte ens läses inom det egna partiet.

Partierna skulle ha betydligt mer nytta av att lära sig ta hand de medlemmar man redan har. Nästan alla medlemmar har ingångar till väljargrupper som förblir outnyttjade i det löpande partiarbetet. 

Kändisar däremot är rent slöseri med både tid och pengar.

Read Full Post »

 

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: I den rödgröna skuggbudgeten mörkar oppositionen viktiga delar av den egna politiken. Detta naturligtvis för att försöka framstå i så positiv dager som möjligt.

Sanna Rayman, ledarskribent på Svenska Dagbladet, rapporterade häromdagen om hur De Rödgröna har använt Riksdagens utredningstjänst (RUT) för att försöka måla upp en bild av att endast de rika får det sämre vid ett regeringsskifte.

[De Rödgröna] illustrerar sin retorik med bilder som i själva verket inte är effekter av de egna förslagen, utan av den politik man argumenterar emot. (…)

De fördelningspolitiska effekter man visar upp i staplarna [från RUT] är till betydande del ett resultat av regeringens politik, eftersom man där inte jämför sig med regeringen, utan i stället jämför år 2011 med år 2010. Och jo, fördelningspolitiken stärks under denna period, bland annat eftersom riksdagen redan har beslutat om regeringens skattesänkningar och höjda flerbarnstillägg. Det är knappast oppositionens förtjänst.

Sådant som hade förmörkat bilden av de fördelningspolitiska effekterna har oppositionen dock noggrant undvikit att ta med i beräkningarna. Här ingår till exempel de skattehöjningar som oppositionen planerar för 2012 för att få sitt planerade kalas att gå ihop. Det är nämligen då som själva finansieringen av den rödgröna politiken dyker upp. 

Man kan tycka att det hade varit lite mer seriöst att faktiskt argumentera för sin egen politik. Men då hade förstås inte Maria Wetterstrand kunnat hävda att 9 av 10 tjänar på oppositionens budget. Inte för att det någonsin har varit sant. 

Och vad var den närvarande socialdemokratens reaktion på avslöjandet om trixandet med budgeten? Partiets arbetsmarknadspolitiske talesman, Sven-Erik Österberg, svarar: ”Det är väl varken första eller sista gången som RUT används för att skapa en bild”.

Med andra ord erkänner Österberg att De Rödgröna har försökt vilseleda både väljare och media. Detta lär knappast bli sista gången under denna valrörelse som någon politiker försöker spinna sig ur pinsamheter.

Problemet för De Rödgröna är att man slagit undan benen på sig själva när man avslöjats med en skuggbudgeten som inte logiskt hänger samman.

Read Full Post »

STRATEGI: The Economist har granskat republikanerna i USA på både ledarplats och i en längre granskande nyhetsartikel.

På papperet ser det ut som om partiet står inför en rad segrar som mycket väl kan leda hela vägen till Vita huset.

”Barack Obama’s popularity rating is sagging well below 50%. Passing health-care reform has done nothing to help him; most Americans believe he has wasted their money—and their view of how he is dealing with the economy is no less jaded. Although growth has returned, the latest jobs figures are dismal and house repossessions continue to rise. And now his perceived failure to get a grip on the oil spill in the Gulf of Mexico is hurting him; some critics call it his Hurricane Katrina; others recall Jimmy Carter’s long, enervating hostage crisis in Iran. Sixty per cent of Americans think the country is on the wrong track.” 

For America’s Republicans the 17 months since Barack Obama replaced George Bush in the White House have been unexpectedly sweet. Fewer than 50% of Americans now approve of the way he is doing his job, down from the high 60s at the beginning of 2009. His insouciant handling of the oil spill in the Gulf is under fire from all sides. And his big victory over health-insurance reform has not turned his ratings round. On the contrary, the Republicans hope that “Obamacare” is going to give them even bigger gains in November when 36 seats in the Senate, all the seats in the House, and 37 governorships will be up for grabs in the mid-term elections.

Men vad som kan framstå som en bra strategi kortsiktigt kan straffa sig på längre sikt om man inte får en politik som logiskt hänger samman.

This lack of coherence extends beyond the deficit. Do Republicans favour state bail-outs for banks or not? If they are against them, as they protest, why are they doing everything they can to sabotage a financial-reform bill that will make them less likely? Is the party of “drill, baby, drill” in favour of tighter regulation of oil companies or not? If not, why is it berating Mr Obama for events a mile beneath the ocean? Many of America’s most prominent business leaders are privately as disappointed by the right as they are by the statist Mr Obama.

In 1994, propelled by Mr [Newt] Gingrich’s small-government manifesto, the “Contract with America”, the Republicans gained control of the House for the first time in 40 years. As speaker, Mr Gingrich then launched an immediate guerrilla war against President Bill Clinton, culminating in a budget battle that led to a prolonged shutdown of the federal government. But the drama did not end as scripted. Most voters chose to blame the debacle on the Republicans rather than on the president. Mr Clinton was elected for a second term in 1996.

With the help of the tea-party movement, Republican politicians are once again embracing the most radical wing of the party. A new manifesto, the “Commitment to America”, is in the works. Republicans promise that the guerrilla war they have been waging against Mr Obama from opposition will merely intensify if the mid-terms produce a Republican Congress. Obamacare will be repealed—if necessary, says a Mr Gingrich unchastened by what happened last time round, by shutting off the money and engineering a crisis.

That could be a perilous strategy. By 2012 the economy may well be pepping up, and familiarity might make Obamacare, and indeed Mr Obama himself, look less frightening. Besides, although Americans say they hate big government, they are also quick to defend their “entitlements”. By the time they come to decide whether Mr Obama is to stay or go, they may prefer the president they know to the small-government radicalism today’s Republicans appear to have embraced.

Read Full Post »

TIDSKRIFT: Andreas Åberg, redaktör på 10TAL, har i en ”understreckare” i Svenska Dagbladet reflekterat kring New York, dess själ och tidskrifternas roll i att beskriva staden. 

Åberg beskriver bland annat tidskriften The New Yorker som 2008 gav ut samtliga sina tidskriftsnummer på ett usb-minne som inte var större än ett cigarettpaket.

Resultatet blev över 4000 tidskriftsnummer på mer än 500000 sidor. På Amazon kan man beställa en bok med åtta sökbara DVD-skivor

När tidskriften The New Yorker grundades på 1920-talet såg man inte bara till att publicera författarna och journalisterna som var mest i ropet – författare som Dorothy Parker, F Scott Fitzgerald, William Butler Yeats – man såg dessutom till att viga generöst utrymme åt deras reportage, poesi, essäer och noveller. The New Yorker skulle vara en tidskrift med betoningen på tid, en publikation som skulle läsas långsamt i fåtöljen eller badkaret. Umgänget med tidskriften varar hela helgen och ger utrymme för olika skiftande temperament och sinnesstämningar. Djupgående kritiska artiklar varvas med nöjesbevakning, journalistiska reportage placeras intill de karaktäristiska skämtteckningarna. Att sammanställa ett representativt artikelurval i en samlingsvolym var aldrig något alternativ när tidskriften historia skulle dokumenteras. Varje enskilt nummer utgör en färdigkomponerad enhet som i sig redan är frukten av en noggrann urvalsprocess. Det faller sig således följdriktigt att The Complete New Yorker består av samtliga tidskriftsnummer som hittills utkommit av tidskriften, komplett med omslag, fotografier, illustrationer och annonser. (…)

Här återfinns den återkommande avdelningen ”Talk of the town”, som håller liv i den annars så oförtjänt bortglömda feuilleton-genren, ett slags litterär blandform för tidningar och tidskrifter där reportaget, det dagsaktuella kåseriet och bokrecensionen strålar samman i en kalejdoskopisk samtidsbetraktelse. Feuilletonen är en utpräglad 1800-talsföreteelse, men har till dags dato visat sig vara det perfekta uttryckssättet för att ge en aktualitetsbild av kulturlivet i New York. Det framställs som munsbitar på en tebjudning – ta vad man vill ha, lämna otvunget resten till de andra gästerna.

Men tidskriften beskriver naturligtvis inte bara New York ur olika aspekter. Bevakningen av den nationella scenen – inte minst den politiska – är en av de bästa i USA.  

Dessutom har tidskriften en tradition av minutiös faktagranskning.

En skribent måste exempelvis vara beredd att lämna ifrån sig allt källmaterial till tidskriften som sedan har möjlighet att kolla upp källorna för att kunna garantera att citat och intervjuer är korrekt återgivet.

Read Full Post »

POLITIK: Borgerliga ledarskribenter planerar en samordnad ”Mosa Maria Wetterstrand”-kampanj.

Detta enligt frilansjournalisten Tonchi Percan vars bok Aftonbladet har hämtat följande citat ifrån.

”Över en öl på restaurang Tennstopet i Stockholm i början av februari berättar Per Gudmundsson, ledarskribent på SvD, att hans chef PJ Anders Linder beordrat medarbetarna att koncentrera sin kritik mot Maria Wetterstrand.

‘Vi har blivit tillsagda på ledarredaktionen att angripa Maria Wetterstrand. Vi ska låta bli Mona Sahlin’, citerar Percan Gudmundsson i boken.”

Tanken är att påverka journalister att börja granska Maria Wetterstrand. Wetterstrand anses ha kommit för lindrigt undan jämfört med de andra partiernas företrädare.

Mycket i strategin talar för att den kan bli framgångsrik.

a) Media jagar i flock. När media bestämmer sig för att en person eller ett fenomen är ”a bad thing” så tycker man det ofta över hela fältet. Samma story – och med samma vinklingar – börjar plötsligt synas överallt. 

Det omvända gäller därmed också. När en person är populär är den personen ofta det i alla medier samtidigt. Och populärast just nu är Maria Wetterstrand. Hon beskrivs ofta som ett (positivt) fenomen.

Därför är det viktigt att skapa förutsättningar för att nyhetsredaktionerna skall börja fundera över om det inte är dags att börja granska Wetterstrand.    

b) Skall Alliansregeringen lyckas pressa ner opinionssiffrorna för den rödgröna alliansen måste man inrikta sina attacker på områden där De Rödgröna är som starkast och där partiet har störst förtroende.

Populärast inom De Rödgröna är för närvarande Miljöpartiet. Deras siffror stiger medan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tappar i opinionsundersökningar.

Och nyckel till Miljöpartiets popularitet heter Maria Wetterstrand.

Därför är det viktigt för Alliansen (och deras allierade) att försöka pressa ner siffrorna för Miljöpartiet. Detta gör man bäst genom att urholka förtroendet för Maria Wetterstrand hos allmänheten.

Aftonbladet sammanfattar strategins huvuddrag på följande sätt;

1) Låta Anders Borg ta debatterna mot Maria Wetterstrand. Alliansens ekonomiske nestor ska få partiets förslag att framstå som orealistiska.

2) Betona vilket sällskap Maria Wetterstrand valt. MP är inget mittenparti utan har satt sig i ”vänsterskutan” och låter Lars Ohly (V) hålla i rodret.

3) Mitt under MP:s partikongress i Uppsala lanserade Moderaterna ett landsbygdspolitiskt program där MP utmålades som ett hot mot glesbygden. Höjd bensinskatt, ny kilometerskatt och avveckling av kärnkraften var några exempel.

4) Stjäla frågor. Bra livsmedelsproduktion och god matkvalitet är numer även en moderat paradfråga.

5) Påstå att MP helt vill avskaffa flyget. Här blev vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott ett vapen. I flera identiska debattartiklar hävdade ledande centerpartister runtom i landet att flygkaoset som följde på vulkanutbrottet var en försmak av ett miljöpartistiskt samhälle. Även FP och M stämde in i beskrivningen.

6) Utmåla MP som bilfientligt. Höjningen av bensinskatten är beviset.

7) Stor debattutmaning från Centerpartiet. 29 lokala debatter och två nationella mellan språkrören och Maud Olofsson och Andreas Carlgren.

Övrigt: Maria Wetterstrand: Kronprinsessan av Tonchi Percan.

Read Full Post »

OLJA: När kritiken mot president Barack Obama har ökat har också Obamas kritik av BP intensifierats. En tillfällighet? Knappast. 

Vita husets kritik av BP:s hantering av oljekatastrofen har koordinerats för att försöka ta udden av den kritik som säger att Obama inte har agerat tillräckligt snabbt och med ord inte har varit tillräckligt skarp gentemot BP.

BP:s oljespill (cirka 40 tusen fat olja per dygn) är en av företagsvärldens största PR katastrofer. Situationen förbättras knappast av att BP:s koncernchef Tony Haywards känsla för krishantering inte har varit den bästa. Han har haft en otrolig förmåga att säga fel saker vid fel tillfälle.

Svensk Dagbladet har listat Haywards mindre lyckade citat.

29 april: (enligt New York Times) ”Vad i helvete gjorde vi för att förtjäna detta.”  

14 maj: ”Mexikanska golfen är ett mycket stort hav. Mängden olja och kemikalier vi bidrar med är pyttelite i relation till den totala vattenvolymen.”  

15 maj: ”Nästan inget har flutit ut.”  

18 maj: ”Jag tror att miljökonsekvenserna av denna katastrof sannolikt blir mycket, mycket måttliga.”

30 maj: ”Oljan ligger på ytan. Det finns inga fickor (”plumes” av olja under vattnet).”  

1 juni: ”Först av allt vill jag säga att jag är ledsen. Vi är ledsna över avbrotten i folks liv. Det finns ingen som hellre önskar att det här vore över än jag. Jag skulle vilja ha tillbaka mitt liv.”

Läs även: BP får ny tidsfrist. Obama adminstrationen kallar BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg till Vita huset. Brevet till Svanberg samt en analys av innehållet.

Read Full Post »

MODELÄSNING: Modetidningar är ett fenomen som inte hotas av någon tidningskris. Nya titlar dyker ständigt upp och alla bloggar, modesajter och visningsfilmer verkar inte heller utgöra något större hot.

Trots detta verkar många modetidningar vara stöpta i samma form när man bläddrar i dem. Samma kläder, samma bilder, samma urusla typsnitt och layout.

Karin Ström på Svenska Dagbladet har dock tittat på en rad titlar Grey, Inventory, Freestyle magazine, Love, Men’s file, Mirage, Vestoj och The Gentlewoman – som till färg och form avviker på ett positivt sätt från det vanliga.

Du behöver dem inte – men du vill ha dem. Magasin är en lyx som tillför livet något som internet inte kan ge, skriver Berlin-baserade modejournalisten Jan Joswig i första numret av Freestyle Magazine, och fortsätter: Magasin levererar inte nyheter; de lär dig stil. (…)

– Precis som äkta musik- och filmfantaster skulle säga att det sker en kvalitetsförsämring när man omvandlar analogt till digitalt sker det samma försämring med modefotografi, säger [chefredaktören för The Gentlewoman] Penny Martin. (…)

– Många nättidningar är superbra om du söker information eller vill läsa artiklar, men om du vill njuta av ett vackert fotografi finns det inget substitut till den tryckta bilden, säger Jason McGlade [fotograf och chefredaktör för Freestyle]. Ett tryckt magasin är också ett behagligt objekt som ser vackert ut på ett bord eller i ett tidningsställ. Därför tror jag aldrig att tryckta tidningar ersätts av nättidningar.

Övrigt: Kolla utbudet av tidskrifter på Press stop och på Papercut. Titta även på bloggen SID. från Pressbyrån.

Read Full Post »

OPINION: SCB:s stora partisympatiundersökning visade tydligt att Centerpartiet och Kristdemokraterna är Alliansens stora losers.

Centerpartiets (4,6 %) och Kristdemokraternas (4,5 %) urusla siffror kräver en analys av partiernas arbete under mandatperioden. Vad är det som kan förklara de låga siffrorna?

Paradoxalt nog har Centerpartiet och Kristdemokraterna diametralt motsatta problem.

1) Kristdemokraterna har alltid lidit av sitta-stilla- i-båten-och-vara-snäll-syndromet. Kristdemokraterna är det parti som har varit otydligast och som ofta har vikt ner sig när Alliansen har partiförhandlat.

Bensinskattesänkningen släppte partiet som en het potatis så fort det var klart att Alliansen vunnit valet 2006. Och fastighetsskatten lyckades man schabbla bort, åtminstone rent kommunikativt.

Kristdemokraterna lät sig också köras över inför öppen ridå av de andra allianspartierna i frågan om samkönade äktenskap. Partiledningen verkade inte bry sig. (Och kanske i hemlighet var man ganska nöjd med att bli av med en känslig profilfråga?)

Göran Hägglund lyckades dessutom få beröm i Riksdagen av Lars Ohly (!) när man meddelade att kvinnor från EU skulle ges möjlighet till abort i Sverige.

Inte ens de sjunkande aborttalen i Sverige har partiet brytt sig om att försöka marknadsföra som en kristdemokratisk framgång.

Och så här kan man fortsätta i fråga efter fråga. 

Göran Hägglund och Kristdemokraterna måste ställa sig frågan om Sverige verkligen behöver ett fjärde liberalt parti efter Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. 

2) När det gäller Centerpartiet är problematiken den diametralt motsatta. Väljarna tycker helt enkelt inte om partiets politik.

Maud Olofsson har varit mycket framgångsrikt när det gäller att föra fram partiets politik. Olofsson har varit mycket bra på att ställa sig i medias strålkastarljus och ta för sig inom Alliansen.

Partiet kan inte skylla på att man har hamnat i skuggan av de övriga allianspartierna. Snarare tvärt om.

Grundproblemet är att det inte finns tillräckligt många nyliberaler i storstäderna. Deras strategi att byta landsbyggdsväljare mot storstadsväljare har misslyckats.

Partiets jakt efter nyliberala väljare i storstäderna har inte lyckats. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många väljare som ser en liberal näringslivspolitik som den viktigaste frågan för Sverige.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »