Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2010

DEBATT: Inför ett val blir det extra viktigt för de politiska partierna att dra upp de strategiska skiljelinjerna. Ett sätt är att bestämma sig för vilja budskap som konsekvent skall pumpas ut om den egna politiken och om motståndarna.

Därför är det inte överraskande att Mona Sahlin (S) i riksdagens partiledardebatt markerade att Regeringen ökade ”klyftorna” i landet. Ett ord vi kommer att höra mycket av framöver.

En fördel med detta begrepp är att socialdemokratiska väljare känner igen sig i retoriken. Socialdemokraterna har av tradition haft hög trovärdighet i väljarkåren när det gäller att bekämpa klyftorna i samhället.

Fredrik Reinfeldt (M) markerade å sin sida att det inte finns något enhetligt alternativ till regeringspolitiken hos de rödgröna partierna. De Rödgröna är splittrade och deras politik riskerar stabiliteten i de offentliga finanserna genom äventyrliga utgiftslöften. Bidragspolitik står mot regeringens jobbpolitik.

Detta sätt att argumentera har även en subtil underton. Alla som minns Mona Sahlin och Tobleroneskandalen kan lätt komma att sätta ett likhetstecken mellan Sahlins personliga tillkortakommande på det ekonomiska planet med den politik man nu står att leda i den rödgröna alliansen.

Å andra sidan kommer retoriken kring ökade klyftor i samhället att spä på bilden av att de ”nya” Moderaterna egentligen inte är något annat än ett illa dolt försök att dölja en tidigare misslyckad politik med ny retorik. Med andra ord vill Socialdemokraterna visa att de ”nya” Moderaterna är de samma som de ”gamla” Moderaterna. Högerspöket i ny skepnad.

Skiljelinjerna mellan bilden av ”slarviga” Mona Sahlin och bilden av den ”passiva” Fredrik Reinfeldt har även utnyttjats i tidigare debatter.  Låt se vilken bild som blir mest trovärdig hos väljarna inför valet. Kanske båda?

I så fall kommer valrörelsen att mer handla om att försöka mobilisera respektive kärnväljare snarare än att vinna nya väljare till respektive parti och block.

Se även: Nu börjar ordkriget mellan Reinfeldt och Sahlin och Det här sa de – egentligen (Aftonbladet den 20 januari 2010).

Read Full Post »

POLITIK: Årets första partiledardebatt vanns av Alliansregeringen enligt en läsarenkät i Aftonbladet.

När mer än 5000 läsare hade tyckt till om riksdagsdebatten rangordnades partiledarna enligt Aftonbladet på följande sätt

På första plats Fredrik Reinfeldt (M) med ett snittbetyg på +3,25. På andra plats kom Jan Björklund (FP) med snittet +3,0. Och på tredje plats Göran Hägglund (KD) med snittet +2,4.

Först på fjärde plats kom Mona Sahlin och Maud Olofsson med snittbetyget +2,1. Lars Ohly (V) hamnade sist med +1,8.

Linjen är tydlig: Alliansens ledare toppar betyglistan – de rödgröna trängs i bottenligan. Valårets första debattstrid är avgjort. Hetast i talarstolen var statsminister Fredik [sic] Reinfeldt, när Aftonbladets läsare får sätta betygen.

Att just läsarna på Aftonbladet utser de borgerliga partierna till segrare måste vara speciellt upplyftande för Regeringen. Inte minst för att Alliansen under den senaste tiden har drabbats av en rad negativa opinionsundersökningar.

Senast i raden var Novus januarimätning som visade att den rödgröna alliansen hamnar på 51,8 procent mot regeringspartierna som får 41,9 procent. En skillnad på 9,9 procent.

Read Full Post »

VAL: En okänd republikan tog hem segern i det liberala Massachusetts. Med klar marginal vann Scott Brown (52 %) över den segertippade Martha Coakley (47 %).

För demokraterna var det speciellt pinsamt eftersom valet gällde vakansen i Senaten efter demokraten Edward M. Kennedy. För många amerikanare var Kennedy den okrönta ledaren för den liberala falangen inom det demokratiska partiet.

Valet får stora konsekvenser för president Barack Obama eftersom demokraterna nu har tappat den marginal på 60 röster som krävs i Senaten för att kunna hindra att republikanerna stoppar deras förslag genom att filibustra.

The New York Times skriver idag;

The election left Democrats in Congress scrambling to salvage a bill overhauling the nation’s health care system, which the late Mr. Kennedy had called “the cause of my life.” Mr. Brown has vowed to oppose the bill (…)

Beyond the bill, the election of a man supported by the Tea Party movement also represented an unexpected reproach by many voters to President Obama after his first year in office, and struck fear into the hearts of Democratic lawmakers, who are already worried about their prospects in the midterm elections later this year. (…)

Mr. Brown ran strongest in the suburbs of Boston, where the independent voters who make up a majority in Massachusetts turned out in large numbers. Ms. Coakley did best in urban areas, winning overwhelmingly in Boston and running ahead in Springfield, Worcester, Fall River and New Bedford, but her margins were not large enough to carry her to victory.

Read Full Post »

KRITIK: Olle Stenholms minnespris för etik och debatt tilldelades i år Niklas Orrenius (journalist på Sydsvenskan) för ”en tidig och stilsäker skildring av Sverigedemokraterna men också för ett ifrågasättande av den egna journalistrollen”.

Men detta är också ett erkännande av den övriga journalistkårens totala misslyckande att objektivt och neutralt bevaka och rapportera kring politiska fenomen man själv inte sympatiserar med. Själv säger Orrenius;

Jag hoppas att [priset] blir ett slags kvitto på ifrågasättandet, på den självrannsakande journalistik jag tycker är så viktig. Det skrivs så jäkla mycket om Sverigedemokraterna nu. Men det är inte så ofta det handlar om granskningar eller att man har pratat med dem, utan oftare om vad andra tycker om dem. Då får vi till slut ett kunskapsunderskott.

Ett tag tyckte jag att svenska medier spelade ner och inte såg de saker som sverigedemokrater utsattes för. De fick sparken från sina jobb och det kunde ju vara ett misshandelsfall varje månad. Då handlade det för mig om att använda sverigedemokrater som en värdemätare på den svenska demokratin, på hur pass toleranta vi är mot avvikande åsikter. Nuförtiden belyses det här mycket bättre. När SD:s pressekreterare Martin Kinnunen och hans sambo misshandlades så skrevs det jättemycket.

När jag började skriva om dem hade jag en mer oreflekterad syn, jag lät mina starka känslor påverka mig. Inte på något stort sätt, men det syntes i någon formulering här och där. Ser det ut som att vi ”hejar” på någon politiker så urholkar vi förtroendet för vår journalistik.

Det är bara att hoppas att journalistkåren nu kan får lite ryggrad och följa Orrenius exempel. 

När medierna överger sitt ”public service” uppdrag till förmån för politiskt vinklade reportage och kampanjjournalistik är det demokratin och medborgarna som är de stora förlorarna. Om media inte ändrar sitt sätt att agera är det bara en tidsfråga innan någon annan drabbas av urusel journalistik och tendentiösa vinklingar.

När Sydsvenskan frågar hur media bör bevaka Sverigedemokraterna under valåret svarar Niklas Orrenius;

Nu handlar det mer om att granska ett parti som knackar på riksdagens dörr. Många har fortfarande en så diffus bild av vad de står för. Jag vill lyfta fram att de vill ha ett helt annat samhälle, att det svenska arvet ska fram överallt, i skolor, i konsten och kulturen.

Se även: Medievärlden

Read Full Post »

GODA RÅD: För alla som planerar att avsätta sina partiledare har Gaby Hinsliff, tidigare politiska redaktören på The Observer, sammanställt en underhållande lista på tio punkter som alla intrigmakare borde tänka på.

Hinsliff har naturligtvis det senaste misslyckade försöket till kupp mot premiärminister Gordon Brown i tankarna men råden skulle lika väl kunna gälla de socialdemokrater som via Metro försökte slänga grus i Mona Sahlins maskineri.

Här är några av råden i sammanfattning;

Definitely think harder about the name. (…) It’s all about the branding, especially when it comes to the inevitable (surely?) plot-associated merchandise. T-shirts might be nice. (…)

Ah. Before overthrowing a leader, do line up a replacement. (…)

Don’t be so squeamish. Do not, for example, launch a coup and promptly insist that of course it isn’t a coup, you’re just trying to be helpful. (…) Did Brutus suggest Caesar might welcome a stabbing to clear the air?

Emailing fellow MPs about one’s plot could have been a good wheeze, avoiding the need for old-fashioned, tell-tale huddling in corners. Unfortunately, it means they can then email back being spectacularly rude about you. And then leak their emails (…)

Learn from the Tories. Forget the myths about what brilliantly ruthless plotters they are: they were useless under William Hague (or he wouldn’t have survived a parliament) and Iain Duncan Smith (or he wouldn’t have survived a fortnight). But they improved with practice. And they realised the business of collecting enough MPs’ names to force a contest (…)

Know your enemy. Westminster is littered with the corpses of people who crossed Gordon Brown en route to Downing Street: he is not going to quit because a few backbenchers criticise him on the telly. Also, know your allies in cabinet. Possibly even talk to them first. Always useful to know they didn’t really mean it when they said they were with you all the way.

Read Full Post »

Don Wright – 4 januari 2010

Read Full Post »

VAL 2010: Demoskops senaste opinionsundersökning visar att Centerpartiet inte ens klarar spärren till Riksdagen. Nu har det börjat koka i centerleden.

Enligt Expressen kräver allt fler centerpartister nu att Moderaterna måste ”släppa fram småpartierna”. Maud Olofssons strategi har nått vägs ände.

Men istället för att kräva att Moderaterna skall fixa det åt dem borde Centerpartiet (och Kristdemokraterna och Folkpartiet) sluta gnälla och istället börja profilera sig.

Att profilera sig kräver att man har en tydlig politik som skiljer ut sig från övriga partier. Detta kan bara de enskilda partierna åstadkomma. Har man ingen tydlig politik finns det inte heller någon politik att kommunicera till väljarna.

En centerpartist som har förstått problemet är Per Ankersjö, ordförande för Stockholmscentern, som till Expressen säger: ”För alliansens skull måste vi börja tänka på oss själva. Vi måste dra fram Centerpartiets förslag snarare än regeringen”.

Det kunde inte sägas tydligare.

Read Full Post »

MEDIEFENOMEN: Få författare eller kulturpersonligheter har analyserats ur ett varumärkesperspektiv. Björn Ranelid är ett undantag.

Ranelid syns nästan överallt. Han är svår att ignorera oavsett om man tycker om honom eller inte. Och han har alltid lyckats skapa rubriker kring sin person och sitt författarskap.

Nu har även två litteraturvetare – Anders Ohlsson och Torbjörn Forslid – skrivit en bok med fokus på just varumärket snarare än på författarskapet. Boken – som fick stort utrymme i bl.a. kulturprogrammet Babel – har det träffande namnet Fenomenet Björn Ranelid.  

I en artikel i Expressen fokuserar Lars Lindström på Ranelids förmåga att bygga PR kring sin egen person. Varumärkesexperten Pelle Körberg imponeras av hur metodiskt Ranelids har lyckats bygga upp sin image.

Han har hittat sin egen karaktär, och gör det bra hela vägen. Han är sann mot sig själv, mot sin egen personlighet. Jag var lite tveksam i början. Men han utgår från sin profession och håller de här fantastiska små talen… det är briljant!

Tydligen har Ranelids unika varumärke tre dominerande kännetecken: 1) det unika språket, 2) kroppsliga trauman och 3) playboylooken.

En fjärde punkt skulle kunna var de ständigt pågående striderna mellan Ranelid och andra hel- och halvkändisar inom den svenska kulturella ankdammen.

Read Full Post »

POLITIK: I Demoskops opinionsundersökning hamnar tre partier – Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet – under riksdagens fyraprocentspärr.

Om dessa tre partier inte skulle klara av att ta sig in i Riksdagen skulle de Rödgröna (Socialdemokraterna och Miljöpartiet) hamna på 47,4 procent medan Alliansen (Moderaterna och Folkpartiet) bara skulle få 34,8 procent. En gigantisk skillnad på 12,6 procent!

Siffrorna är så pass udda att det kommer att behövas fler undersökningar för att se om det bara handlar om en freak accident.

Vad är Centerpartiets problem? Maud Olofsson och hennes partistrategers största misstag har varit att man har försökt förvandla Centerpartiet till ett nyliberalt storstadsparti. Misstagen handlar om tre saker;

1) Centerpartiet har av tradition alltid varit större och starkare på landsbygden och mindre städer än vad man har varit nationellt (och i riksdagen).

Att då försöka förvandla partiet till ett storstadsparti utan att ta tillräcklig hänsyn till sina traditionella kärnväljare har inte varit speciellt framgångsrikt. Man kan helt enkelt inte bara ”byta ut” gamla väljare mot ”nya” på det sättet.

2) Att göra om Centerpartiet till ett nyliberalt parti bygger på den missvisande tanken att det skulle finnas tillräckligt många nyliberaler i väljarkåren. Så är det inte. (En anledning till att Moderaterna kasserade sin gamla politik var just insikten att man inte kan bli framgångsrik i Sverige bara genom att nischa sig på frågor om skattesänkningar och företagande.)

3) Det tredje misstaget har varit att Centerpartiet aldrig riktigt har tagit strid om de nyliberala väljare som trots allt finns inom borgerligheten. Vill man verkligen vinna dessa nya väljare gäller det att inte fega ut när det verkligen gäller. Man måste helt enkelt vara beredd att göra sig ovän med Moderaterna och Folkpartiet genom att slå sig in i deras väljarkår.

Istället har Centerpartiet – precis som Folkpartiet och Kristdemokraterna – suttit förhållandevis stilla i den gemensamma alliansbåten. Man kan inte vinna nya väljare om man hela tiden bara agerar och låter som varandras kopior. 

Väljarna kommer då bara att göra det enda rimliga och logiska nämligen rösta på det största och mest framgångsrika partiet nämligen Moderaterna.

Detta är Centerpartiets (och Folkpartiets och Kristdemokraternas) dilemma idag.

Read Full Post »

HISTORIA: John F. Kennedy Library & Museum har funnit på ett innovativt sätt att använda Twitter.

Femtio år efter händelserna 1960 kan man nu följa John F. Kennedys presidentvalskampanj dag för dag på Twitter.

Första inlägget den 2 januari är samma dag som senator Kennedy från Massachusetts – bl.a. via ett pressmeddelande – tillkännagav sina intentioner att söka demokraternas nominering som presidentkandidat.

För den intresserade kan här också hitta noterna till kampanjsången If Anybody Can Kennedy Can – även känd som The Kennedy Can-Can.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »