Image: Piratpartiets ledarskap!

LEDARSKAP: Rick Falkvinges annorlunda ledarstil har studerats av statsvetaren Peter Santesson-Wilson.

Hans intressanta slutsats är att stilen – medvetet eller inte – är helt annorlunda än vad vi brukar se hos partiledare (papperstidningen Neo nr 4: 2009);

Det slående med piratpartiledarens retorik är hur han gång efter annan, med oblyga gester, förminskar sin egen auktoritet – detta med den paradoxala effekten att han framstår som en än mer karismatisk gestalt.

Santesson-Wilson ger några exempel:

1. I december 2008 meddelade Falkvinge i ett nyhetsbrev att han behövde pengar för att kunna klara sin försörjning. Falkvinge bad helt sonika medlemmarna om hjälp. Problemet löstes och alla blev nöjda.

2. I maj 2009 blev det oro i leden när partiledningen inte hade agerat helt korrekt vid tillsättningen av en ledningsgrupp. Då erkände Falkvinge att det hela inte hade sköts på rätt sett och lovade bättring framöver. Även nu löstes problemet.

3. När Isobel Hadley-Kamptz på Expressen anklagade Piratpartiet för att ha ”en pajas till partiledare och ofta en ton i sin kommunikation av teknologoverallig nollningsmaskulinitet” svarade Falkvinge med att lova att det nu skulle vara ”färdigskriket”.

Att Hadley-Kamptz i samma kolumn samtidigt erkände att hon redan hade röstat på Piratpartiet gjorde möjligtvis att attacken var ganska lätt att ta till sig. Men det är beside the point. Erkännandet från Falkvinge kom snabbare än ett brev från posten.

Santesson-Wilson ställer i sammanhanget en intressant fråga;

Är denna stil uttänkt? Eller är Falkvinge ett föredöme av genuint självrannsakan som är unik för svensk politik? Vem vet – och varför skulle inte svaret kunna ligga mittemellan? För publiken går det inte att avgöra, vilket är själva poängen.

Oavsett om strategin är medveten eller inte öppnar sig intressanta framtidsscenarier:

1. Krishantering. Det är a och o i krishantering och kommunikation att alltid erkänna fel så fort som möjligt. Den som försöker dölja eller släta över felaktigheter har en tendens att bara öka det (massmediala)lidandet. Bättre att då snabbt erkänna för att kunna gå vidare. Uppenbart har Piratpartiet än så länge handlat korrekt. 

Samma fenomen uppstår – vi kan kalla det för förebyggande krishantering – när partiet erkänner att man inte tänker gå på alla sammanträden i EU eftersom man redan har talat om att man bara tänker bry sig om vissa frågor i parlamentet. Det blir då svårt att kritisera partiet för något man klart och tydligt redan innan valet talade om för väljarna.

2. Underdog. Så länge som Piratpartiet uppfattas som underdog i politiken kommer den negativa bevakningen att vara förhållandevis enkel att hantera för partiledningen.

Kovändningar, dålig organisation och eventuella avhopp och irritation i leden kan skada ett etablerat parti. Men för Piratpartiet kan denna underdog-position – rätt skött – hålla i sig fram till valet 2010. Därefter – beroende på valresultatet – kommer medias bevakning att antingen avta eller bli mer kritisk.

3. Utmanaren. Om Piratpartiet kan uppfattas som en utmanare till de etablerade partiernas samsyn på de sakområden som präglar partiets politik kommer man att fortsätta att vara av intresse för media. Fokus blir på politiken och inte på eventuella interna ”problem”. Media vill se ett intressant utmanarparti.

4. Politiskt korrekt. Piratpartisterna vill säkert inte själva erkänna det men inom stora delar av medie- och kulturetablissemanget är deras idéer – om inte accepterade – så åtminstone på rätt sida om det politiskt korrekta.

Även de politiska partierna ägnade sig mer åt att krama än att försöka kväsa piratpartisterna i valet. (Även om man fick känslan av att detta mer berodde på att man hade noll koll på sakfrågorna men inte ville verka alltför akterseglade av ”tidsandan” och ”ungdomarna”.)

Detta gör att Piratpartiet knappas kommer att drabbas av samma öde som många andra nya partier. Partiet driver frågor som inte kommer att försvinna i första taget. Alla partier måste ta ställning och göra det nu.

5. Experten. Många av Piratpartiets sakfrågor är mycket tekniska. Detta är både en tillgång och ett problem för partiet.

Att uppfattas som expert gör att man genast blir intressant för media. Expertstatusen gör det också möjligt för partiet att utmana de övriga partierna. Piratpartiets utspel kommer att uppmärksammas av media vilket i sin tur tvingar övriga partier att reagera.

Piratpartiet kan därmed skapa ett ”problemformuleringsmonopol” och driva de övriga partierna framför sig.

Det negativa uppträder om de politiska frågorna blir alltför tekniska. Om det bara är ”datanördar” som lyssnar kommer vare sig media eller allmänhet att lyssna.

Hur som helst kommer 2010 att bli ett intressant år i politiken.