Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2009

UNDERSÖKNING: Socialdemokraterna har tappade stöd hos de kommun- och landstingsanställda som är med i Kommunal med hela 6,1 procent. Stödet är nu lika lågt som vid valnederlaget och Göran Perssons avgång som partiledare.

SCB Kommunal

Kommunals fackförbundstidning Kommunalarbetaren har bett SCB göra en partisympatiundersökning för majmånad. Undersökningen visar ett stort ras jämfört med rekordsiffrorna för bara ett år sedan.

Kommunalarbetarna tillhör socialdemokratins kärnväljare och att då tappa med så mycket i denna grupp borde djupt oroa Mona Sahlin och partiledningen. Socialdemokraterna tappar både till höger och vänster.

Dessutom tappar de Rödgröna 5,7 procent jämfört med för ett år sedan. Allianpartierna ökar under motsvarande period med 3,9 procent.

Bland kommunalarna får de Rödgröna 73,9 procent. Allianspartierna får 23,1 procent.

Read Full Post »

se2009.euEUROPA: Europas ledare har uttalat att man vill att José Manuel Barroso skall få ytterligare fem år som EU-kommissionens ordförande. Uttalandet var enhälligt.

Trots många hårda ord mot Barroso – inte minst från EU-parlamentariker Marita Ulvskog (S) – har de europeiska socialdemokraterna inte lyckats vaska fram någon egen kandidat.

Efter det socialdemokratiska valbakslaget runt om i Europa är det naturligtvis svårt för den socialdemokratiska gruppen ESP att förhandla utifrån någon form av styrkeposition.

Ett enhälligt stöd för Barroso från EU:s ledare – i kombination med de hårda orden mot honom från vänster – har bara fått svensk och europeisk socialdemokrati att framstå som än svagare.

Margot Wallström kallar det ”bedrövligt” att europeisk socialdemokrati inte lyckats enas om en egen motkandidat;

Jag beklagar djup att den socialdemokratiska oppositionen inte tagit fram någon kandidat. Det borde de ha gjort redan i valrörelsen.

Om man sedan lägger till att de få tunga länder som fortfarande har socialdemokratisk regering – Storbritannien och Spanien – från början hade Barroso som favorit är det svårt att se alla tuffa utspel som speciellt meningsfulla.

Det blir nu upp till EU-parlamentet att fälla avgörandet. Och här vill tydligen ESP och De gröna dra ut på tiden för att kunna granska Barroso och vad man anser vara ett alltför otillräckligt politiska program från hans sida.

Detta skapar bara bilden av en maktlös opposition som försöker kompensera sin maktlöshet genom kommunicera infö allmänheten att man visst är seriösa och viktiga och nu tar sin roll som opposition på allvar.

Sanningen är att oppositionen skulle behöva ta sig tid och analysera sitt valresultat. Meningslösa utspel är inte det mest prioriterade i dagsläget. (Exempelvis verkar De grönas invändning mot Barroso mer handla om byråkratiska röstningsprocedurer än om sakpolitik).

Inte minst behöver socialdemokratin ta en paus och fundera över varför det gick så bra för de De gröna i EU-valet. Idag finns det i realiteten ingen samlad opposition i vare sig Sverige eller i EU. 

Men oppositionen i både Sverige och i EU försöker desperat framstå som både relevant och enad. Men medborgarna låter sig inte luras. Man lät sig inte imponeras innan valet och är säkert det inte heller nu efter valet.

Read Full Post »

Mir Hossein MousaviDIKTATUR: Irans valrörelse är över och sannolikheten att det inte har valfuskats är mikroskopiskt liten.

Oppositionen har gett sig ut på gatorna för att protestera i en omfattning som landet inte har sett sedan revolutionsåret 1979.

Men frågan kvarstår vad huvudkandidaten Mir Hossein Mousavi egentligen står för rent politiskt. I en analys för Newsweek konstaterar Maziar Bahari att Mousavi är en gåta;

Even by the baffling standards of Iranian politics, he and his candidacy are a puzzle (…) Mousavi’s platform largely remains an open question. He calls himself a ”reformist principalist” – a phrase that sounds just as vacuous in Farsi as in English. The term ”principalist” is Iranian political jargon for the conservatives who support [Ayatollah Ali] Khamenei and want to preserve the power of the Supreme Leader.

Dessa ”principalists” kommer tydligen i två olika varianter. Den ena falangen är reaktionärer som vill tillbaka till de gamla revolutionära värderingarna som präglade landet efter revolutionen. President Mahmoud Ahmadinejad tillhör denna gruppering.

Den andra gruppen – ”logical principalists” – tror att den islamistiska regimen bara kan överleva om den moderniseras. Det är denna gruppering som Mousavi har försökt attrahera i valrörelsen.

En historiker som Maziar Bahari har intervjuat beskriver Mousavi på följande sätt;

Mousavi is a real believer in the holiness of the Islamic Republic system. You can call it his weakness or strength. But he believes that this system is a sacred phenomenon that should be protected by any means necessary.

En strategi som Mousavis kampanj har använt sig av är att aktivt söka stöd bland de präster som leder fredagsbönen. Dessa präster har stort inflytande i samhället. Får man dessa präster på sin sida når man även ut till befolkningen.

Denna taktik har fått många i oppositionen att tvivla om Mousavi är en äkta reformist.  

Hans vaga politiska program har gjort det möjligt för var och en inom oppositionen att väga in alla sina egna högst personliga politiska förhoppningar i hans kandidatur.

Men man kan också se det på ett annat sätt. Vem som helst skulle trots allt vara bättre än dagens rasistiska, antisemitiska, krigshetsande och ekonomiskt oansvariga politik som präglar president Ahmadinejad.

Åtminstone tills man får en annan rasistisk, antisemitisk, krigshetsande och ekonomiskt oansvarig president.

Read Full Post »

NEW DELHI: När Indien höll sitt val i maj röstade cirka 420 miljoner. Valets överraskning var Congress Party (Indian National Congress) stora framgångar.

Indian National Congress

En stor del av förklaringen till detta heter Rahul Gandhi. Gandhi är partiets generalsekreterare och har under de senaste åren finslipat partiets strategi och sätt att kommunicera med väljarna.

Senaste årens utveckling med ökade etniska spänningar och terrorism fick många att befara att valet skulle gynna partier som bygger sin politik på ekonomisk populism, religiös fanatism och kasttillhörighet.

Men istället blev valet en besvikelse för just hindunationalistiska Bharatiya Janata Party och andra mindre kastbaserade partier.

Gandhis strategi byggde bl.a. på en omfattande gräsrotskampanj för att återknyta kontakten med befolkningen – ofta i fattigare områden som partiet tappat kontakt med under åren – och återta partiets historiska position som Indiens främsta nationella parti.

Gandhi vågade gå emot sitt partis traditioner och satsa på en rad unga kandidater. De flesta av dessa kandidater blev inte bara valda utan de hade också gjort karriär inom sitt parti genom öppna och demokratiska metoder.

Under många år har Congress Party byggt sin politik på allianser med lokala och regionala grupper för att kunna behålla makt och inflytande. Men denna strategi förde också med sig att partiet sakta men säkert förlorade sin nationella närvaro till förmån för partier med mer lokal profil.

Pratap Bhanu Mehta, president vid tankesmedjan Center for Policy Research i New Delhi, konstaterar att Gandhis politik har varit lyckad;

He rose above the narrow identity politics of his opponents and showed that Indians long for inclusiveness and tolerance. He has changed the rules of politics.

Gandhi har lyckats positionera sig som en outsider med en radikal agenda för partiet och landet. Sudip Mazumdar i Newsweek ser ironin i en sådan omvandling;

The irony, of course, is that in seeking to make the Congress Party more democratic, Rahul is working against the legacy of his own grandmother [premiärminister Indira Gandhi], who suspended internal party elections in the mid-1970s, allowing her to chose the party’s regional leaders herself – a process most experts believe helped turn Congress from a grassroots, vibrant party into a court full of fawning retainers.

Read Full Post »

Mona SahlinOPINION: Politikerbloggen och TV4 Nyheterna har i en omfattande undersökning konstaterat att förtroendet för Mona Sahlin inom partiet har rasat sedan EU-valet.

Var fjärde förtroendevald har lågt eller mycket lågt förtroende för sin partiledare. Var tredje politiker (34 %) anser att valresultatet har påverkat förtroendet negativt. Bara 13 procent anser att förtroendet har påverkats mycket positivt av valet.

Tjugoåtta politiker av 100 som svarade på undersökningen säger att man har mycket litet eller litet förtroende för Sahlin som partiledare. Endast 26 av 100 ger Sahlin undersökningens högsta betyg.

Med tanke på att undersökningens underlag är lika omfattande (1500 svarande av 6500 tillfrågade) som när opinionsinstituten ställer sina frågor får man anse att resultaten är ett dråpslag för Mona Sahlin.

Resultatet kommer att kräva krishantering om Mona Sahlin skall lyckas ta sig ur förtroendekrisen och få partiet på banan igen inför valrörelsen 2010.  

För att vända detta måste Sahlin först och främst få de förtroendevalda att inse att man inte nu kan byta partiledare. En partiledare behöver mer än ett år för att bli riktigt varm i kläderna. Att bli känd och respekterad hos den breda allmänheten är inget man kan göra på en eftermiddag.

Mona Sahlins försök att få det att låta som om partiet hade fått ett bra valresultat – i kombination med uttalandet om att detta resultat dessutom bevisade att det svepte en rödgrön våg över landet – gjorde många irriterade.

Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gick tillbaka i valet. Endast Miljöpartiet kan av de tre partierna kalla sig för segrare.

Sådana uttalanden skapar bilden av en Mona Sahlin som bara försöker skönmåla och med spin vill manipulera media och allmänheten att tro att allt är frid och fröjd. 

Partiet skulle istället behöva en partiledare som kan kommunicerar insikten av att partiet nu behöver en period av intern analys och eftertanke för att kunna komma igen inför stundande valrörelse.

Read Full Post »

Mona SahlinBAKSMÄLLA: Socialdemokraterna slickar såren. Trots en stark valrörelse landar partiet ändå på en (marginellt) lägre procentsiffra – men med samma antal mandat – än i valet 2004.

Även för Moderaterna blev valet en besvikelse. En liten – om än positiv – förbättring jämfört med förra Europaparlamentsvalet är inte vad man hade förväntat sig.

Men även om båda partierna är missnöjda är det än så länge bara bland socialdemokraterna som missnöjet vädras så öppet.

Moderaterna trodde att Fredrik Reinfeldts statsmannamässiga framtoning i kombination med positiva inrikespolitiska opinionssiffror skulle bära fram partiet även i EU-valet.

Även Socialdemokraterna hade börjat se en ljusning inrikes. En aggessiv valkampanj och en efterföljande valseger skulle bli Mona Sahlins revansch och ett avstamp inför riksdagsvalet 2010.

Vad kritikerna inom partiet inte verkar förstå är att man i grunden valde rätt strategi men missade att gentemot media och allmänhet samt internt i partiet kommunicera att någon stor valseger inte var självklar. Partiet har fortfarande arbete kvar att uträtta internt – och mellan de rödgröna partierna – innan man kan kalla sig redo inför valrörelsen 2010.

Det är svårt att se att partiet skulle ha kunnat välja ett annat kampanjupplägg än vad man gjorde. Partiet gick in i valrörelsen med låga förtroendesiffror för Sahlin, en Wanja Lundby-Wedin-skandal i färskt minne och opinionssiffror som kunde vara bättre.

Lösningen var en kampanj som primärt ville väcka och motivera kärnväljarna. I val med förväntat lågt valdeltagande blir kärnväljarna än viktigare att nå än i val med högt valdeltagande.

Höga förväntningar, följt av valnattens besvikelse, kan inte helt förklara morrandet inom rörelsen. Även socialdemokrater förstår att väljare är mer benägna att pröva något nytt i ett EU-val. Väljarna kostar på sig att lägga sin röst på ett parti man inte skulle välja ”när det verkligen gäller” – i ett riksdagsval.

En förklaring är naturligtvis att partiledningen – med Mona Sahlin och partisekreterare Ibrahim Baylan i spetsen – tjurskalligt försöker få det att låta som om valresultatet var en stor framgång när det för alla andra är uppenbart att det inte är så.

Om partiet redan från början hade vågat kommunicera att man har haft ett tufft år och att valresulatet är en bekräftelse på att man nu har ett hyfsat utgångsläge inför valet 2010 jämfört med för bara några månader sedan skulle dagens kritik inte vara så omfattande.

Nu har Mona Sahlin sent omsider tvingats erkänna att valresultatet inte var det bästa. Återigen är Sahlin på defensiven.

En annan förklaring till kritiken är naturligtvis att Mona Sahlin nu saknar det momentum som skulle krävas inför valrörelsen 2010.

Mona Sahlins kritiker får nu vatten på sin kvarn. En tydlig valseger hade garanterat att kritiken hade tystat. Nu får partiet istället se en fortsättning på de negativa spekulationer som utmärkte månaderna innan valrörelsen gick igång.

Istället för en nystart kan partiet nu se framför sig mer av det samma.

Read Full Post »

piratpartietVÄGVAL: Piratpartiets skräll i valet är en bra grund att stå på inför riksdagsvalet 2010. Junilistans katastofval var däremot förutsägbart.

Även om det ännu är för tidigt med alltför självsäkra uttalanden kan man redan nu dra vissa slutsatser om Piratpartiets behov av tydliga vägval framöver. 

Om partiet skall lyckas 2010 måste man redan nu fatta beslut i rad tuffa frågor som kommer att ha direkt bäring på om man kommer att lyckas även inrikespolitiskt.    

Junilistan tog sig till Europaparlamentet 2004 men lyckades aldrig utnyttja denna seger inrikespolitiskt. Piratpartiet har däremot stora chanser att lyckas. Varför?

1) Inom Junilistan fanns det aldrig någon konsensus om partiet överhuvudtaget skulle agera på den inrikespolitiska arenan mer än vid just EU-valen. Piratpartiet verkar inte tveka om att riksdagen är nästa steg.

2) När Junlistan väl bestämde sig för att ställa upp i riksdagsvalet fanns ingen riktig organisation ute i landet som kunde backa upp partiet. Man hade lyckats inbilla sig själva att man var en ny typ av parti som inte behövde riksdagspartiernas traditionella, byråkratiska och gammelmodiga partistruktur.

Men till skillnad från Junilistan – som i realiteten är ett helt vanligt parti om än oorganiserat sådant – är Piratpartiet möjligtvis en helt ny typ av parti som inte behöver partilokaler, ombudsmän och tråkiga sammanträden för att lyckas. Kanske det. Vi får se.

3) Junilistan drevs i valet 2004 fram av positiv mediebevakning och anhängarnas entusiasm (precis som Piratpartiet i år). Efter valframgången försvann partiledningen till Bryssel och hördes aldrig mer av.

Detta är även en risk för Piratpartiet. Om både Christian Engström och partiledaren Rick Falkvinge försvinner till Bryssel för att grotta ner sig i sina specialfrågor kommer detta då att även skapa avtryck i Sverige?

Vem kommer att sköta partiet i Sverige? Kan man göra det på distans? Kommer det att räcka med att blogga tills fingrarna blöder för att hålla grytan kokande i Sverige?

Till skillnad från Junilistans arbete i Europaparlamentet har Piratpartiet en fördel av att driva frågor som sannolikt kommer att vara kvar på den inrikespolitiska agendan framöver. Rätt använt kan Piratpartiet dra nytta av detta.

4) Junilistan drabbades av interna ledarproblem. Den allmänborgerlige Lars Wohlin – som var en av Junilistans Europaparlamentariker – hoppade av till Kristdemokraterna.

Och så småningom lämnade partiledaren Nils Lundgren – f.d. bankman och socialdemokrat – över till en annan socialdemokrat (Sören Wibe) som uppfattades ligga längre till vänster.

Inom Piratpartiet kan man ännu inte se några tecken på maktstrider. Men man kan inte heller se att anhängarna – som omfattar alltifrån nyliberaler till aktivister på vänsterkanten – har mycket mer gemensamt än vad partiet har gått till val på. (En av de första valanalyserna visade dessutom att Piratpartiet tog en stor portion av väljare från Sverigedemokraterna).

Här ligger också sprängkraften i partiets vägval i EU. Vilken partigrupp kommer partiet att välja? Och kommer valet att accepteras av alla aktivister när man väl har gjort sitt val (och börjar rösta därefter)?

5) Inrikespolitiskt har Piratpartiet valt en strategi som säkert oroar riksdagspartierna. Till skillnad från Sverigedemokraterna – som alla partier vill distansera sig ifrån – är situationen det omvända för Piratpartiet.

Alla vill vara piraternas vänner. Alla partierna vill framstå som moderna och kunniga på de frågor som definierar Piratpartiet. Men – som Mikael Sundström, statsvetare i Lund – uttrycker det;

Det är svårt att anklaga Piratpartiet för hyckleri. Detsamma gäller inte de etablerade partier som ryggradslöst försökt förvandla sig till småpirater inför valet. Trodde man på allvar att Piratpartiets väljare skulle tycka att deras senkomna frieri känns äkta?

Piratpartiets frågor (som sannolikt kommer att förblir på den inrikespolitiska agendan) i kombination med en strategi som spelar ut riksdagspartierna mot varandra kan garantera piraternas fortsatta aktualitet.

Christian Engström (PP) utvecklar det på följande sätt;

Vårt mål är att få vågmästarställning. Vi säger till [Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt]: Den av er som lägger bästa budet för att riva upp Ipred, lägga ner FRA och värna de medborgerliga rättigheterna på nätet, den får jobbet som statsminister.

Piratpartiet har stora möjligheter att göra vad Junilistan aldrig lyckades med – ta sig till både Europaparlamentet och riksdagen.

Frågan är bara om man är realistiska nog att inse att detta kommer att kräva fortsatt hårt arbete i Sverige. Det kommer inte att räcka med att bara driva på i Bryssel.

Om inte annat kommer det finnas tillräckligt med partier och journalister med intresse av att utmåla Piratpartiets arbete i Bryssel under 2009-2010 som ett misslyckade.

Riksdagspartierna kommer garanterat att fila på sina egna program kring integritet och rättigheter på nätet framöver.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »