Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

osama-bin-ladenKOMMUNIKATION: Många händelser som initialt bara fick begränsad medial uppmärksamhet har i efterhand visat sig vara av historisk betydelse.

I dagens tidningar kan man läsa en liten notis – signerat TT-AFP-Reuter – som möjligtvis tyder på att Osama bin Ladens isolation har börjar tära på den gamle fanatikerns nerver.

Notisen (just denna bearbetad av Sydsvenskan) är så kort att den kan citeras i sin helhet;

Många arabledare deltar i ”korsfarar-sionist-alliansen” mot muslimer, förklarar al-Qaida-ledaren Usama bin Laden i en ljudinspelning som al-Jazira spelade upp i tv i går.

– Länderna i den muslimska världen, från Indonesien till Mauretanien, är uppdelade i två grupper: En del är skurkar, andra är ännu större skurkar. TT-AFP-Reuter

Även om notisen innehåller många av de traditionella käpphästar som brukar kommuniceras från al-Qaidas propagandacentral(er) har det denna gång något av desperation över sig (möjligtvis i kombination med fortsatt storhetsvansinne).

Frågan är om det är speciellt smart att slå vilt åt alla håll och anklaga samtliga muslimska länder för att vara korrupta, gå ”imperialisternas” ärenden och alliera sig med ”sionisterna” i Israel.

Kanske det gamla bockskägget borde fundera över att åtminstone försöka behålla några vänner? Kan inte vara bra för en världserövrare att bli helt isolerad.

Det är uppenbart att det inte bara är imperier som riskerar att drabbas av vad professor Paul Kennedy kallade ”imperial overstretch”. Även terroristorganisationer kan drabbas av samma problem när man försöker vara ”relevant” och greppa över för stort område.

Är det där bin Laden och hans al-Qaida nu befinner sig?

Read Full Post »

margot-wallstromSPRÅK: Att kunna kommunicera med omvärlden är en förutsättning för att kunna vinna framgångar inom politiken.

En av de argument som ofta användes för att framhäva Mona Sahlin som partiledarkandidat var just hennes folklighet och förmåga att kommunicera denna ”vanlighet” till omvärlden. 

Men man kan fråga sig varför denna kommunikationsförmåga så ofta måste kopplas samman med barnsliga uttryck och ytlighet?

Visst är det bra att kunna ”tala med bönder på bönders vis och lärde på latin”. Men varför alltid utgå ifrån att människor är ”bönder” men aldrig ”lärda”?

Mona Sahlins nästan tonårsaktiga idoldyrkan av Bruce Springsteen blir nästan pinsamt när man läser dem i tryck. Frågan är om inte sådana exempel snarare hinder än bygger upp Sahlins image på ett positivt sätt.

Ett annat exempel är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins kontakter med sin flickvän på Facebook.

Vad som kan var populärt för en veckotidningsläsare är trots allt inte det samma som får samma veckotidningsläsare att välja Sahlin i vallokalen när det verkligen gäller.

Det senaste i raden av denna ”folklighet” är en intervju med EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström – med ansvar för att bl.a. kommunicera ”Europa” till medborgarna – med anledning av Sydsvenska Dagbladets Europapris för 2009 har tilldelats henne.

I en intervju med politiske chefredaktören Heidi Avellan ger Wallström uttryck för denna folklighet bland annat när hon förklarar sina diskussioner med Vladimir Putin för att få Ryssland att skriva på Kyotoprotokollet;

Jag tror faktiskt att jag lyckades argumentera med Putin, vi tjabbade.

Tjabbade? Det skulle möjligen inte vara så att Putin – en av de tuffaste maktpolitierna i världspolitiken – såg det som en seriös diskussion mellan statsmän och att en signatur mer skulle bero på om Moskva gjorde bedömningen att man mer skulle tjäna på att skriva under än att inte göra det?

Wallströms fortsättning är också belysande;

Putin kan frågan, jag argumenterade för att ”ni har allt att vinna och nu får ni för fasiken också skriva på” och till slut sade jag att om jag inte får en underskrift idag så vill jag åtminstone ha en autograf.

Det var säkert detta som fick den gamle KGB agenten och slaktaren av Tjetjenien att slutligen skriva på avtalet. Sure

När det gäller alla möten mellan politiker i EU framhäver Wallström följande;

 Att de måste pussas med jämna mellanrum är motorn i det europeiska samarbetet, om det faller bort är det mycket som fallerar. När Merkel och Sarkozy pussas skickar det en signal till européerna om att allt är väl, att de fortfarande är sams.

Oh, please! Skulle det inte kunna vara så att kindkyssar är kulturellt betingat och knappast har något att göra med att de är ”motorn i det europeiska samarbetet”?

Men kanske är det så att om inte Merkel och Sarkozy ses ”pussas” så kommer paniken att sprida sig över hela den europeiska kontinenten, euron kommer att falla och blod kommer att flyta i spåren efter kravaller på våra gator och torg.

Då är det bra tur att vi har politiker som förstår att göra välden säker med sitt ”tjabbande” och ”pussande”.

Read Full Post »

soldatFÖRSVARET: Jan Björklunds utspel i januari om att regeringen måste tänka om när det gäller nerdragningar i försvarskapacitet har nu get viss – om än liten – utdelning.

Resultatet blev ett definitivt antiklimax med tanke på det höga tonläge som Björklund har använt i debatten. Så mycket mer slagstyrka och pengar i försvarsbudgeten blev det inte. Eller som Olle Lönnaeus i sin analys i Sydsvenskan beskriver det;

Major Jan Björklund röt till och fick ett stridsvangsgarage på Gotland i belöning.

Och de fyra nya reservbataljoner som skall skapas kommer att ha en mobiliseringstid på tre (!) år.

Gotland blir fortsatt utan försvar eftersom inga trupper kommer att stationeras på ön. Stridsvagnarna placeras i förråd och trupperna måste flygas in vid kris.

Detta kommer knappast att ge Vladimir Putin skrämselhicka. Än mindre kommer det att påverka omvärldens bild av Sveriges bristande försvarskapacitet.

Det hjälper därför inte att Björklund nu triumferande talar om en ett historiskt försvarsbeslut efter över tio år av avrustad försvarskapacitet. 

Men vad har då Björklund i realiteten uppnått som har gjort det värt hårda förhandlingar med regeringskollegerna?

Bland annat har Folkpartiet lyckats sända en tydlig signal till allmänborgerliga väljare att Folkpartiet är det enda parti som är att lita på i försvarsfrågor och när det gäller att värna Sveriges kapacitet att försvara hela landets territorium. 

Det är Björklund – och inte försvarsministern – som har visat sig vara lyhörd för signaler och rapporter om ett förändrat säkerhetspolitiskt läge i omvärlden.

Inte mindre viktigare är att Björklund nu har kommunicerat villighet att ta strid i regeringen för det man tror på (eller åtminstone för det man tror väljare vill höra).

Genom att ta de chanser som politiken kort- och långsiktigt erbjuder kan man positionerat sig som det parti som vågar ta i obehagliga frågor som splittrar allianspartierna. Att våga ta striden är inte minst viktigt för de mindre partierna inom regeringen.

Att dessutom vinna dessa strider när man uppfattas stå i motsatsförhållande till det helt dominerande och största partiet i regeringen kommer att vara en av de viktigaste meriterna om Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna skall lyckas särskilja sig inför valet 2010.

Att inget annat parti har vågat ta tag i försvarsfrågan som är så pass förknippad med borgerligheten i allmänhet och Moderaterna i synnerhet är bra märkligt.

Att det har kokat speciellt de moderata kärnväljarna är ingen större hemlighet. Inte heller att försvarsminister Sten Tolgfors är mycket illa sedd bland moderater.

Att allianspartierna medvetet och under så lång tid har tagit risken att förlora problemformuleringsmonopolet kring försvarsfrågorna till Socialdemokraterna har inte varit bra för förtroendet till regeringen.

Den enda man kan tacka för situationen inte har get ett tapp i opinionssiffrorna är Mona Sahlins oförmåga att ta tag i frågan på ett konstruktivt sätt. Till detta skall läggas att försvarsfrågor sällan kommer högt upp på väljarnas politiska prioriteringslista.

Read Full Post »

francesco-ricci-bitti-3VARUMÄRKE: Nu har det börjat uppmärksammas att Malmö Stad och Ilmar Reepalu utnyttjade Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel för sina egna politiska ändamål.

Både Malmö och Region Skåne har länge velat marknadsföra sig som ledande när det gäller event för att kunna konkurrera i Öresundsregionen med Köpenhamn.

Men bilden av Malmö som det naturliga valet när näringslivet och idrottsorganisationer skall välja ort för event och stora konferenser kommer nu alltmer att ifrågasättas.

Internationella Tennis Förbundets president Francesco Ricci Bitti har nu markerat att Malmö inte kan komma på tal som arrangör för Davis Cup i framtiden.

Bitti säger så här när han citeras av Jim Litke som är nationell sportskolumnist för The Associated Press;

I believe sports and politics are not excluding each other, and never will. But what is not acceptable is when politicians use sports for their own position. Surely, the city of Malmo, will not be welcome to organize such an event again. We will discuss this when we meet with the Davis Cup committee and the board of the ITF at the end of March.

Litke beskriver Svenska Tennisförbundets defensiva agerande i föga smickrande ordalag;

Sweden’s capitulation in what is best described as a political stunt – and some would suggest collaboration isn’t too strong a word – only emboldens the next city or state with a sports team and a grudge determined to do the same.

Men även Henrik Källén, generalsekreteraren i Svenska Tennisförbundet, har nu markerat mot Malmö;

På längre sikt tror och hoppas vi att tennissporten inte har skadats av Malmö Stads agerande (…) Men efter Davis Cup-matchen i Malmö ser vi också över avtalen med arrangörerna.

(…)

Det är dock viktigt att markera att vi inte accepterar att lokala politiker sätter sin egen agenda före idrotten. Vi beklagar djupt att dessa lokala ledande politiker har utnyttjat tennisen och idrotten för sina egna politiska syften.

Det måste vara unikt bland svenska städer att få så mycket dålig PR internationellt som Malmö nu har lyckats med på extremt kort tid.

Read Full Post »

ilmar-reepaluNÄRINGSLIV: Efterdyningarna av tennisturneringen mellan Sverige och Israel kan ha rejält skadat varumärket Malmö Stad.

Nu har även sponsorer i och utanför Malmö börjat fundera över om man kan lita på Malmö stad efter att den politiska ledningen lätt politik styra deras strategi kring evenemanget.

Det började redan när Stockholm erbjöd sig att ta över Davis Cup- arrangemanget. Tiden var dock för kort (vilket man troligen också kände till) för att man skulle kunna hinna flytta tennisen.

Vad man dock lyckade med var att sända en positiv signal till näringslivet och sponsorer att huvudstadsregionen är en betydligt mer pålitlig och mer professionell partner än vad Malmö stad är.

Som största orten på den svenska sidan i Öresundsregionen riskerar Malmö stads agerande inte bara att påverka den egna stadens näringslivskontakter utan också Region Skåne.

Catella är den enskilt största tennissponsorn i Sverige. Tidigare koncernchefen och med uppdrag rörande företagets tennissponsring – Gunnar Rylander – påpekar i en intervju i Dagens Media att vad som har hänt i Malmö ännu inte påverkar deras agerande;

Men det är möjligt när vi efter matchen vet bättre vad som hänt är av en annan åsikt och att man då får överväga hur man ska förhålla sig när politik kommer in i idrotten.

Blandas politik in blir idrotten lidande och särskilt om inte publik kan komma. Då blir det inte lika roligt att sponsra. För börjar idrott att förknippas med politik och trubbel kommer företag att avstå från sponsring.

Medan polisen i Malmö ansåg att tennisen kunde spelas inför publik gjorde Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande i Malmö, en politisk bedömning att så inte skulle ske.

Lennart Schuss, vd Catella Corporate Finace, har reagerat som privatperson;

Lokala politiker som Ilmar Reepalu utnyttjar tennisen för politiska manifestationer. Dessutom är antisemitismen i Malmö ganska omfattande och Ilmar Reepalu legitimerar denna antisemitism.

(…)

[D]et Reepalu gör i samband med Davis Cup-matchen är bara skamligt och han bidrar till att öka våldet och hatet mot judar.

Även internationellt har Malmös stads agerande uppmärksammats.

The Wall Street Journal – som läses av näringslivsfolk över hela världen – har uppmärksammat de märkliga turerna kring hur Ilmar Reepalu och Socialdemokraterna i Malmö har kommunicerat sin politik.

I en ledarartikel The Swedish Emirat – jämförs Malmö med diktaturen Dubai (ett av emiraten i Förenade Arabemiraten) i Persiska viken som inte gett visa till en israelisk idrottare;

As in Dubai, politics, not security concerns [vilket Reepalu hävdat], were the real issue in Malmö. The city council vote to ban spectators split along party lines (…) This was not a case of radicals intimidation officials into embarrassing the Israeli guests. Rather, the radicals already run the city. ”My personal opinion is that one should not play a match against Israel at all in this situation [Israel’s Gaza operation],” said the mayor, Ilmar Reepalu, in January.

Like the organizers in Dubai, Mr. Reepalu was afraid the Jewish athletes could antagonize his constituency. ”A large part of Malmö’s population is from the Middle East … I understand they are uncomfortable about this and want to demonstrate. This is not a match against just anybody. It’s a match against the state of Israel.”

Sverige får nu skämmas internationellt och varumärket Malmö har blivit allvarligt skadats. Barbarerna står inte vid Malmös portar, barbarerna är redan mitt i bland oss!

Read Full Post »

100x150_bjorklund_4MALMÖ: På Folkpartiets riksmöte idag höll Jan Björklund ett tal som tog upp situationen kring Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel.

Björklund har länge varit partiledaren som medvetet har valt som strategi att kommunicera en image av att Folkpartiet somdet naturliga valet om man vill vara säker på att det ska bli ordning och reda på både gator och torg och i skolan.

Denna ”batong”-image har nu fått sin legitimering med tanke på de kravaller med antisemitiska undertoner som har startats av representanter från yttersta vänster- och och högerkrafter i Malmö.

Björklunds analys är träffande med tanke på de antisemitiska uttalanden som tvingade vice ordförande för s-kvinnorna i Skåne – Ingalill Bjartén – att avgå och som Lars Ohly har legitimerat i Vänsterpartiet;  

Under senaste tiden har en synagoga i Helsingborg och ett judiskt kapell i Malmö utsatts för brandattentat.

Malmös socialdemokratiska ledare Ilmar Reepalu har genom fientliga uttalanden hetsat upp både vänstergrupper och nynazister mot sex unga judiska tennisspelare på besök i Sverige.

(…)

Om man ska välja vilka idrottskvinnor och idrottsmän i världen man vill möta i tävling, på grundval av politiken i idrottsutövarnas hemland, så kommer det internationella idrottsutbytet att bli mycket komplicerat (…) I handbolls-VM [i Malmö 2011] finns sannolikt Saudiarabien, Algeriet och Kuba (…) I Saudiarabien kan kvinnor dömas till spöstraff för umgänge med män innan äktenskapet. Vilka länder av dessa kommer att godkännas av Ilmar Reepalu? Eller är det bara Israel som det är politiskt korrekt att hetsa mot?

Antingen är Ilmar Reepalu omedveten om vilka stämningar han nu piskar upp, och då är han aningslös, eller så är han fullt medveten om vilka stämningar han piskar upp och då är han ansvarslös. Det är dags för Mona Sahlin att träda fram och ta avstånd från Ilmar Reepalu!

Debatten mellan Björklund och Reepalu kl. 16.00 på SR:s Studio Ett (2009-03-06) kan rekommenderas.

Read Full Post »

diplomaternaPUBLIC SERVICE: Utrikesdepartementet är upprört över att SVT-serien Diplomaterna ger en snedvriden verklighetsbild av tjänstemännens arbete.

I serien visas bland annat upp UD-anställda som skälla ut en namibisk delegation, umgås med bikiniklädda kvinnor och dricker öl på en lustjakt. 

Nu har Jan Eliasson (f.d. utrikesminister), Rolf Ekéus (f.d. ambassadör) och Sven Hirdman (f.d. ambassadör) skrivit ett argt debattinlägg i Dagens Nyheter där man anklagar SVT för ”verklighetsförfalskning”.

Till detta kan man bara svara: Sluta gnälla. UD har sig själva att skylla.

För det första var det UD som gav klartecken till att SVT får följa – för att nu citera skribenterna – ”några UD-anställda som saknar respekt för både andra kulturer och Sveriges skattebetalare”.

Om man låter TV göra en serie – utan att styra upp vad som skall ingå och vad som skall filmas – får man ta risken att slutresultatet också kommer att bli ännu ett nonsensprogram för vuxna snarare än en seriös dokumentär som vill beskriva hårt arbetande anställda.

För det andra: Media är alltid mer intresserade av att rapportera det udda och avvikande än det vardagliga och rutinaktiga.

Lockelsen att beskriva feta diplomater som minglar med ”hot babes” och dricker sprit på lustjakter i miljonklassen är så frestande att de flesta journalister – seriösa eller oseriösa – knappast ens skulle fundera på att motstå.

Och varför skulle man försöka motstå denna lockelse när det trots allt har hänt. Det handlar ju knappast om hörsägen eller tredjehands uppgifter. Vilket Cecilia Julin, UD:s press- och informationschef, också erkänner;

Visst, tv ljuger inte. Han [ambassadråd Klas Ljungberg] sitter där och säger precis vad han säger, men den typen av agerande är inte förenligt med vår värdegrund och våra etiska riktlinjer.

Man kan undra varför UD tycker att SVT skall bry sig om UD:s etiska riklinjer när UD:s egen personal inte gör det?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »