Politik: Ett misstag att bygga koalition!

OPPOSITIONEN: Efter mycket möda och stort besvär har oppositionspartierna idag presenterat första steget i sitt koalitionsbyggande.

Att Vänsterpartiet och oppositionen inom Socialdemokraterna valde att tvinga fram ett samarbete mellan de tre partierna kan komma att visa sig vara ett stort strategiskt misstag.  

Om Lars Ohly hade varit smart hade han istället valt att stå utanför ett formaliserat samarbete. Vänsterpartiet skulle då kunna fortsätta att bygga upp förtroendet hos väljarna som det parti som kan garantera att (s) och (mp) inte ”kantrar” för långt till höger. Detta hade varit bra för vänsterpartiets opinionssiffror.

Denna strategi är den som Dansk Folkeparti har valt i Danmark. Dansk Folkeparti har tydligt tagit parti för en borgerlig regering men har också sagt att man inte vill ingå i regeringen. Därmed har man kunnat vinna maximal utdelning i förhandlingarna kring regeringens politik utan att samtidigt behöva ta 100 procent ansvar för resultatet.

För Miljöpartiet är det svårt att se några som helst fördelar med ett koalitionssamarbete med Vänsterpartiet.

Detta var också tydligt i intervjun i dagens Agenda. Maria Wetterstrand markerade att samarbetet riskerar att göra framtida överrenskommelser inom koalitionen mindre detaljerade – och därmed mindre övertygande – när man nu också måste ta hänsyn till ett parti som ligger långt till vänster om både (s) och (mp).

Miljöpartiet riskerar nu att framstå som mindre jämbördiga med (s), mindre viktiga och mindre statsmannamässiga. Miljöpartiet riskerar att återigen bara framstå som partiet som ”tycker som (s) men lite grönare”. Ett stödparti till (s) kommer inte att vara lika intressant som ”vänstersamvetet” Lars Ohly.

Dramaturgin i medias bevakning riskerar att nu handla om ”statsministerkandidaten Mona Sahlin” och ”den tidigare misstrodda Lars Ohly”. Vänsterpartiets kommer nu alltid att antas vara den som har hållit tillbaka ”högerpolitiken” inom koalitionen.

Att Mona Sahlin har tvingats lyssna på oppositionen inom (s) är ett tydligt misslyckande. Men det är också ett tydligt misslyckande för hennes motståndare inom partiet.

Innan kritiken kom igång mot Sahlin hade Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans (och utan Vänsterpartiet) ofta egen majoritet i olika opinionsunderökningar. Attackerna mot Sahlin har gjort mer för att minska gapet till Allianspartierna än vad regeringen själv har lyckats med.

Strategin att bygga en koalition bara mellan (s) och (mp) var tydlig långt innan man höll sin presskonferens i oktober om ett långtgående samarbete. Attackerna mot Sahlin framstår därför inte bara som en kritik mot uteslutningen av (v) utan också som en ursäkt för en kampanj riktad mot personen Sahlin.

Om Allianspartierna får fortsatt förtroende att regera även efter nästa val 2010 så kommer man säkert i sin eftervalsanalys kunna se att vändningen började förnimmas när (s) och (mp) fick ge med sig och släppa in Vänsterpartiet i värmen.