Strategi: Dags att hålla moderaterna kort!

REGERINGEN Två år har gått sedan riksdagsvalet 2006. Nu i halvtid ägnas mycket åt att utvärdera regeringens arbete.

Samtidigt som regeringen visar upp att man har genomfört 70 av sina 131 vallöften (och ytterligare 43 påbörjade) så pumpar man nu också ut det ena reformen i media efter den andra.

Det är uppenbart att regeringen nu ser sin chans – med stora överskott i finanserna – att investera för framtiden. Dessa investeringar skall inte bara lägga grunden för fortsatt tillväxt utan också ett fortsatt regeringsinnehav efter valet 2010.

Kommunikationsmässigt är dessa satsningar positiv. Detta inte minst därför att opinionssiffrorna är fortsatt illavarslande och politiken lider av ett fortsatt två-steg-fram-ett-tillbaka syndrom. Nya utgiftsförslag som borde uppfattas som positiva hos den breda allmänheten krockar nu senast med regeringen backar när det gäller nedläggningen av militära förband.

Detta besked uppfattas säkerligen som positivt av de flesta svenskar och inte bara av de borgerliga kärnväljarna. Men om detta hade varit målsättningen redan förra hösten hade regeringen sluppit yttrerligare ett ministeravhopp – försvarsminister Mikael Odenberg – och en allmän misstro med alliansens politiska handlag generellt.

Att säkerhets- och försvarspolitik gärna uppfattas som borgerlighetens starkaste ”gren” gör det extra allvarligt att alliansen har lyckats klanta till det både när det gäller FRA, försvarssattningar och en realistisk analys av säkerhetshoten i omvärlden.

För att uppmärksamma att det nu är halvtid för regeringen har i bl.a. Dagens Nyheter tillfrågat en rad ”experter” – en psykolog, en retorikexpert, en statsvetare o.s.v. – om deras syn på Fredrik Reinfeldt som statsminister.

Det intressantaste inlägget kommer från Anita Kratz som skriver på intervjuboken ”Ensamvargen” som skall komma ut i oktober.

Anita Kratz;

Under mina intervjuer med honom [Reinfeldt] har han talat mycket om att han är en lyssnande ledare. I början tyckte jag att det stämde. Men vart efter tiden har gått och jag intervjuat honom oftare så har jag sett att det är Anders Borg och Reinfeldt som kör racet. Det gäller både moderaterna och regeringen – fast i den sistnämnda har de visst bistånd av Maud Olofsson.

Reinfeldt satte tidigt hela den moderata riksdagsgruppen på plats i FRA-frågan, det stämmer inte heller med den bild han vill ge av sitt lyssnande ledarskap.

Detta bekräftar vad många har misstänkt nämligen att det är moderaterna som i mångt och mycket har satt agendan i regeringen – och därmed också har varit huvudproblemet under de senaste två åren.

Detta borde vara en tydlig signal till folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna att bli lite tydligare mot moderaterna internt i regeringen.

Istället för att ägna sig åt Följa John borde man internt i regeringsuppgörelserna se till att hålla moderaterna kort. Hitintills är det moderaterna som har lyckats hålla de tre övriga partierna på plats så att dessa bara bara haft valet att antingen kannibalisera på varandra och/eller ägna sig åt sina egna specifika departementsfrågor.

Inget parti kan vinna väljare bara genom att vara expert på snävt definierade uppgifter i en regering. Alla partier måste visa att man har fler kompetenser än så.

När de tre övriga partierna sitter stilla i båten i de interna uppgörelserna framstår moderaterna som det naturliga ledarpartiet. Detta får naturligtvis väljarna att ställa sig frågan om det är lönt att rösta på de tre övriga partierna. Varför rösta på småpartierna när det är moderaterna som bestämmer och alla ändå måste vara överrens och ingen sticker ut?