KRISHANTERING | Att Per Schlingmann går tillbaka till Moderaterna är ett tydligt tecken på krismedvetande i partiet. Alternativt desperation.
Det är lite överdrivet att kalla det för tvångsrekrytering, men tjänsten som statssekreterare på Statsrådsberedningen – med ”ansvar för statsministerns och regeringens samlade kommunikationsstrategi” – måste smälla högre än chefsstrateg på Moderaterna.
Oavsett vilket kan man dra vissa slutsatser.
1) För det första var tjänsten som regeringens ”propagandaminister” uppenbart skräddarsydd för just Schlingmann.
2) Och att tjänsten inte var alltför viktig eftersom han så snabbt efter utnämningen hoppar tillbaka till Moderaterna.
3) En tredje slutsats är att Fredrik Reinfeldt prioriterar Moderaternas valplanering långt före ”statsministerns och regeringens samlade kommunikationsstrategi”.
Uppenbart har partiet problem och der blir Schlingmanns uppgift att fixa det.
4) Den fjärde, och kanske viktigaste slutsatsen, är att partiets planer inför framtiden har gått i stå.
Så här uttryckte Schlingmann det i en intervju med Resumé i februari 2011:
Ett skäl till att jag ville göra något annat efter valet var att jag var övertygad om att partiet behöver ett annat ledarskap nu som mycket mer handlar om att utveckla partiets organisation och se till att vi får starka lokala företrädare.
Uppenbart trodde Moderaterna att Schlingmann hade fått allt på plats. Nu väntade nya framgångar.
Förvandlingen av Moderaterna hade ju fungerat centralt. Allt Moderaterna nu behövde göra på lokalplanet var att kopiera konceptet så skulle allt fixa sig.
Det var då det.
Nu kan vi konstatera att arbetet med att utveckla partiet lokalt – inklusive politikerna – inte har genererat vad man hoppades på.
Att få lokala politiker att gå i takt är nämligen inte det lättaste.
Dessutom hänger förtroendet för de nya Moderaterna samman med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det är ingen naturlag att väljarna röstar kommunalt som man röstar i riksdagsvalet.
Men det lät bra när man talade om ett ”utvecklingsarbete” som skulle ”ligga till grund för Moderaternas reformagenda 2014-2018”, samt att fem nya arbetsgrupper skulle ”förnya, förstärka och utveckla politiken inför valen 2014.”
Men problemet med arbetsgrupper bestående av politiker är att dessa tenderar att generera samma gamla idéer som partiet alltid fört fram.
Moderater vill alltid sänka skatten. Socialdemokrater vill höja den. Folkpartister vill förbättra skolan. Vänsterpartister vill se en större offentlig sektor. Och centerpartister tror att alla problem kan lösas av näringslivet.
Och de lokala företrädarna har inte heller alltid förmågan – eller viljan – att förnya sig.
De har inget emot att rida på framgången med ”nya Moderaterna”. Men när det ”nya” stagnerar glider man lätt tillbaka till det ”gamla” i Moderaterna.
Detta skulle partiet möjligtvis kunnat tolerera så länge det inte fanns en Stefan Löfven (S) som kunde konkurrerar om uppmärksamheten och väljarna.
Sanningen är att det inte går att helt organisera fram ett ökat förtroende hos väljarna. Endast politik – eller känslan av att det finns en politik – kan skapa lojala väljare.
Och det är här Schlingmann kommer att få problem. Det spelar ingen roll hur duktig man är på att kommunicerar om man inte har något konkret att kommunicera.
Att regeringen snart kommer att börja spendera pengar på publikfriande politiska reformer är självklart. Det gör alla regeringar inför ett val.
Problemet är bara att Moderaterna – och därmed hela regeringen – inte har någon bärande idé som kan konkurrera med den nu mera ganska slitna idén om arbetslinjen.