Från Romneys segertal i Tampa, Florida:

Primary contests are not easy – and they’re not supposed to be.  As this primary unfolds, our opponents in the other party have been watching.  They like to comfort themselves with the thought that a competitive campaign will leave us divided and weak.

But I’ve got some news for them:  A competitive primary does not divide us; it prepares us.  And when we gather here in Tampa seven months from now for our convention, ours will be a united party with a winning ticket for America!

Three years ago this week, a newly elected President Obama faced the American people and said that if he couldn’t turn the economy around in three years, he’d be looking at a one-term proposition.  We’re here to collect.

Since then, we’ve had 35 months of unemployment over 8 percent. Under this President, Americans have seen more job losses and more home foreclosures than under any President in modern history.

[…]

Leadership is about taking responsibility, not making excuses. In another era of American crisis, Thomas Paine is reported to have said, “Lead, follow, or get out of the way.” Mr. President, you were elected to lead, you chose to follow, and now it’s time for you to get out of the way!

Resultatet blev en mer offensiv Romney. Han lyckades t.o.m. vrida valdebatterna ur händerna på huvudmotståndaren Newt Gingrich.

Jim Rutenberg och Jeff Zeleny i The New York Times:

[T]he Romney team outlined the new approach to the candidate. Put aside the more acute focus on President Obama and narrow in on Mr. Gingrich.

Find lines of attack that could goad Mr. Gingrich into angry responses and rally mainstream Republicans. Swarm Gingrich campaign events to rattle him. Have Mr. Romney drop his above-the-fray persona and carry the fight directly to his opponent, especially in two critical debates scheduled for the week.

[…]

If Mr. Romney does win here on Tuesday, it will have been through a blistering and unrelenting series of attacks. His campaign has pressed everything at its disposal into service to eviscerate Mr. Gingrich, painting him as an erratic, unreliable Washington insider in mailings and television advertisements, at two critical debates here (where his team made sure Mr. Romney had ample and vocal supporters in the audiences) and even by sending supporters to mock him at his own events.

On Saturday, it released a new ad featuring a 1997 NBC News segment in which the anchor Tom Brokaw reported that Congressional peers of Mr. Gingrich, then speaker of the House, had “found him guilty of ethics violations.”

David Kochel, an adviser who arrived here from Iowa to oversee the pressure campaign, described the strategy as “let’s go rush the quarterback.” A team of Romney boosters started infiltrating nearly every Gingrich campaign stop to offer instant rebuttals. Representative Jason Chaffetz of Utah showed up to challenge Mr. Gingrich’s record to reporters and at one point tangled with Mr. Gingrich’s press secretary as the cameras rolled. Bay Buchanan, a longtime conservative activist, worked on the Romney campaign’s behalf to win over voters and commentators.

Rich Galen, The Daily Beast, skriver:

In the debate Thursday night, Gingrich complained that “it’s increasingly interesting to watch the Romney attack machine coordinate things,” after a full day of an array of attacks on Gingrich along an astonishingly broad front—from Elliott Abrams, to R. Emmett Tyrrell, to Bob Dole—all made easy to find because they were accumulated and posted by Matt Drudge.

It was political shock and awe.

Were the attacks unfair? That depends upon who one is backing in the race.  Were they, as Gingrich suggested, coordinated? Clearly. Was it the kind of day that only a campaign with a fully developed plan and the capacity to execute it could have pulled off? Absolutely. Could Gingrich have done it even if he had thought of it? Not on your life.

Gingrich’s complaint was actually a compliment. The Romney campaign appears to be a well-trained army, which has plenty of ammunition and the discipline to use those bullets when they will have the most effect. Like on the day of a hugely important debate.

[…]

Gingrich is a student of military history, tactics, and strategy. He knows, or should know, that the same person cannot design the strategy for a war, do the logistics, sell to civilians why this is crucial to their future, train the troops, and lead the charge up the hill.

It takes a trained army to run a war. It takes a trained staff to run a major campaign.

Se även: Judith Greys “Republican Political Ads in Florida: Why Romney’s Are Best” på The Daily Beast.

Det är första gången som LO så öppet agerat för att få bort en socialdemokratisk partiordförande. Och resultatet? Stefan Löfven, ordföranden i LO-förbundet IF Metall, blev vald till ny partiordförande.

Men riktigt så enkelt är det inte. I diskussionerna om att avsätta Juholt var Löfven en av dem som stöttade Juholt.

Och som ytterligare en historisk twist kan nämnas att Stefan Löfven föreslogs till partiledare av just Juholt innan han själv blev tillfrågad. Detta berättar kommunalrådet Johan Persson (S) i Kalmar i Östran.

Löfven föreslogs av Håkan Juholt, som då var distriktsordförande i Kalmar, som ny partiordförande inför kongressen i mars förra året. Löfven tackade nej och istället blev det Juholt.

LO är en maktfaktor inom Socialdemokraterna. Oavsett om man vill erkänna det eller inte.

Wanja Lundby-Wedin sitter i partiledningen just för att hon är LO:s ordförande. Och har man ledande positioner i både facket och i partiet blir man per automatik en tung spelare. (Sven-Erik Österberg, en annan av de ledande kuppmakarna, har också en facklig bakgrund.)

Och detta inflytande från LO kommer knappast att bli mindre när Löfven nu tar över partiledarposten.

Av just den anledningen är det inte osannolikt att Löfven försöker ta udden av kritiken genom att göra något som facket inte  kommer att uppskatta.

Torbjörn Nilsson och Claes Lönegård (research) har i Fokus skrivit en lång essay om kuppmakarna inom Socialdemokraterna. Om LO:s roll skriver man bl.a. följande.

Wanja Lundby-Wedin utgjorde vid tiden efter hyresaffären den andra av Håkan Juholts hårdaste kritiker. Också på den punkten är flera källor eniga.

Hennes bevekelsegrunder varierar med förtäljare. Någon säger att det handlade om sakpolitiken, att Juholt ens snuddat vid tanken på att spara på a-kassan. En annan uppger att hon i grunden sympatiserar med den stockholmska makteliten. En tredje att hon på ett principiellt plan oroade sig för de oklara, dubbla och bedrägliga besked om olika saker Juholt vid den här tiden gav, både internt och offentligt.

Det ena skälet utesluter inte det andra, något av dem kanske är överdrivet. Men hon agerade för att få partiledaren att avgå.

[…]

Det känsliga är det som sker under ytan i december, för det är då det sker. Det vådliga rör Ingvar Carlsson. Få vill bränna honom. Han är det levande helgonet i socialdemokraterna och det finns det säkert goda skäl till. Lägger man pusslet landar man ändå i att han är aktiv nu; han är i högsta grad aktiv.

Under december träffar ett antal medelålders grå eminenser – några äldre än så – varandra i lite olika konstellationer och diskuterar läget.

[…]

För Sven-Erik Österberg och den maktbas som finns bakom honom är hämnd, besvikelse över partiledarens retoriska, och i någon mån politiska, inriktning också potentiella drivkrafter.

Wanja Lundby-Wedin kan, som nämnts, ha flera skäl men källor med insyn i facket och de kristna kretsarna av partiet lägger störst vikt vid hennes person; att hon helt enkelt inte klarar av folk som slirar på sanningen. För Elvy Söderström kan det handla om att återupprätta en del av det inflytande norra Skogen förlorade när Juholt valdes.

Det räcker inte med tre ledamöter i verkställande utskottet. På det faller ingen partiledare.

[…]

Uppgiftslämnare beskriver hur Heléne Fritzon från Skåne och Peter Hultkvist från Dalarna håller fast vid Håkan. Liksom Stefan Löfven, Metallordföranden, som därmed hamnar på en annan sida än LO-basen.

[…]

Till slut nås enighet.

Haken är bara att det inte tycks finnas någon efterträdare. Ingen de kan enas om. Och då är de ju liksom tillbaka på ruta ett.

Det är någonstans här som det äldre etablissemanget kommer in. De har inte riktigt fattat vad som håller på att hända. Var de inte sura på verkställande utskottet tidigare så blir de det definitivt nu. När de förstår att: 1) LO:s ordförande för första gången i historien håller på att avsätta partiets ordförande. 2) De som nu hugger partiledaren inte har någon plan för en efterträdare som kan ena partiet utan tänker kasta ut socialdemokraterna i ledarlöst vakuum som faktiskt kan leda till partisplittring.

Åtminstone är det vad folk tänker denna fredag. Att hela skiten rasar samman.

Sedan blev det Löfven alla fick enas kring när Anders Sundström i sista minuten hoppade av. Men det är en annan historia.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 27 januari-2 februari 2012.

Matt Bai skrev ett roligt inlägg på bloggen The Caucus med anledning av detta:

First off, there’s the odd use of the word “unleash,” which might make sense if we were talking about unleashing untapped energy or potential, but which in this case makes the citizenry sound like a big, slobbering Doberman that’s been seething in the rain.

And then there’s the sheer wordiness of the slogan, which had to be so severely shrunk in order to fit on the campaign placards that, even on a 55-inch TV, it looked like the second-to-last row on an eye doctor’s reading chart. Bumper stickers don’t usually have clauses. There’s a reason Ronald Reagan’s “Morning in America” wasn’t: “Unleash the sunrise, remake the home fries we love.”

One can imagine what Mr. Gingrich might do as a corporate branding consultant. Taco Bell’s “Think Outside the Bun” might become: “Eschew the hamburger, think beyond the roll that houses it.” Instead of “Just Do It,” Nike might end its commercials with: “Just undertake whatever it is you were intending to do, before you got distracted or depressed.”

[...]

Mitt Romney’s current argument-in-a-phrase, plastered on his own signs and banners in South Carolina, seems to be: “Believe in America.” I’m not sure what that’s supposed to mean, except that it’s calculated to be utterly unobjectionable and comes off as synthetic and conventional. In that sense, it’s also a pretty good reflection of Mr. Romney’s candidacy to date.

Läs mer: ”12 Lessons Learned: A Critique of the 2012 Presidential Campaign Slogans” på GOP Campaigner.com. Bild: En ”editorial cartoon” av Mike Thompson. Se fler på GoComics.

Ser man bara till siffrorna var det en övertygande seger. Den slutna omröstningen gav Hägglund 198 av ombudens 286 röster. Mats Odell fick 88 röster.

Men situationen är inte normal. Det är inte var dag en sittande partiledare utmanas. Det är inte normalt i något parti. Hans tvåtredjedelsmajoritet framstår mer som en pyrrhusseger.

När kandidater strider om en vakant partiledarpost kan segraren alltid hävda att han fått ett starkt mandat. Det blir då också lättare att framstå som en samlande kraft. Det fungerar inte nu.

Det enda Göran Hägglund nu kan göra för att få med sig motståndarna är att börja driva en tydlig och röstvinnande politik. Han måste helt enkelt profilera partiet både inom och utanför regeringen. Något han hitintills misslyckats med.

Anledningen till att så många olikartade grupper och personer kunde samlas kring Odell är att Kristdemokraterna idag saknar tydlig politik och en bärande grundidé om vad partiet vill långsiktigt.

Även bland Hägglunds allierade sprider sig rädslan att partiet sakta men säkert håller på att utplånas.

Den mest akuta risken är inte att man åker ur riksdagen vid nästa val. Snarare handlar det om att partiet håller på att raderas ut både lokalt och regionalt runt om i landet.

Och har man ingen lokal förankring kan man inte mobilisera inför nästkommande val. Det är då risken för att åka ur riksdagen blir som störst.

Herregud vad de verkar hata varandra i det partiet!

Citatet är från journalisten Niklas Orrenius efter att han talat med anhängare till Göran Hägglund och Mats Odell inför Kristdemokraternas val av partiledare.

Bild: Illustrationen ”Et tu, Brute?” av Jamie på bloggen Scribbly Doodads.

Men Stefan Löfven får inleda på ett sätt som gör honom till den minst demokratiskt förankrade partiledaren bland riksdagspartierna.

Till och med ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har partiledare med tydigare mandat från sina medlemmar.

Inte för att detta kommer att betyda något. Partiet kommer naturligtvis att välja honom på nästa ordinarie partikongress. Och vid nästkommande. Så länge han vill och orkar.

Partiet har varken råd – eller ork – med fler interna strider. Partiet måste nu inrikta sig på att återvinna alla de kärnväljare som hann tröttna under Håkan Juholts rekordkorta tid som partiledare.

Och med sin fackliga bakrund inom IF Metall passar han som hand i handske för att hejda väljarflykten åt vänster. Men även till ”nya arbetarpartiet” Moderaterna och till Sverigedemokraterna.

Den stora utmaningen blir snarare att vinna de nya, icke-traditionella socialdemokratiska väljarna.

Men redan i kommande opinionsundersökningar får vi antagligen se högre siffror för partiet. Om detta håller i sig eller bara beror på det nuvarande gigantiska massmediala intresset kring Löfven lär vi snart få veta.

Vi måste komma ihåg att även Håkan Juholt fick siffrorna att peka uppåt efter att ha blivit vald.

Eller som Juholt själv uttryckte det i Fokus:

Över kongresstalet, Almedalen, sommartalet i Västertorp och budgetarbetet – efter det var vi uppe på 35 procent. Under den tiden tvivlade jag inte någon gång på min ideologiska övertygelse eller på min förmåga.

Sedan gick det bara utför.

Och nu har partiet t.o.m. kasserat ett av de få beslut av politisk betydelse som fattades av Juholt. Metro skriver: 

Så sent som i tisdags gällde fortfarande Håkan Juholts nej till den så kallade europakten. Men i går kom regeringen och Socialdemokraterna plötsligt överens om villkoren för en svensk medverkan i pakten som syftar till att stärka stabiliteten i euroområdet.

[…]

Bara några timmar efter att Löfven presenterats som ny partiordförande skickades pressmeddelandet om överenskommelsen ut.

Så snabbt kan det gå i politiken. Here today, gone tomorrow.

Bilden: Framsidan är Sydsvenskan från den 27 januari 2012.

Göran Hägglund och Mats Odell känner jag personligen sedan åtskilliga decennier. De är båda hedervärda. Djupt beklagar jag dock att det kastats simpla och nedsättande omdömen mellan grupper av kristdemokrater, och att en del låtit sig utnyttjas för sensationsmakeri. Käbblets tid måste nu vara förbi. Morgondagen fordrar ödmjukhet. Det gäller att tala om ”partiet och jag” och inte tro att ”jag och partiet” är rätt ordningsföljd.

Debattartikeln i Dagens Nyheter verkar dock mest handla om medias och politiska motståndares behandling av partiet.

Ska det verkligen behöva te sig märkligt att kristdemokratin – det gäller generellt i Europa – värnar om familjen, ser trygga familjer som nödvändiga för att tränga undan rotlöshet och vilsenhet? Borde det inte vara en självklarhet att åtminstone ett politiskt parti i vårt land förespråkar valfrihet inom barnomsorgen?

Det är kanske i det perspektivet man skall se passusen om ”käbblet” inom partiet.

Bara det att Svensson ställer dessa frågor tyder på att han ser ett parti som saknar mod och självförtroende att forma sig till ett unikt alternativ inom svensk politik.

Oavsett vem som vinner måste nästa partiledare bygga upp varumärket Kristdemokraterna från grunden. Idag är partiet både ideologiskt och politiskt urholkat.

Det är bra meningslöst att bara försöka vara en dålig kopia av övriga liberala partier inom Alliansen.

Övrigt: Bilden är tagen av fotografen Per Wahlberg under valrörelsen 1994 i Fjällbacka. Se fler av hans bilder på Göteborgs-Posten.

Men det var inte de politiska händelserna som fick Bloomberg Businessweek att avstå ifrån att låta en blodig och sönderslagen Romney ”pryda” omslaget. Enligt tidskriften ville man bara lyfta fram en annan story.

Redaktör Josh Tyrangiel: “[T]he Romney story seemed to have already hit its peak. A lot of times these decisions are about all of us putting our finger in the air and trying to figure out which way the zeitgeist is blowing. It’s what makes the job so fun and so challenging.”

Läs mer: Se texter och länkar om tidskriftsomslaget på BuzzFeed och The Atlantic Wire.