DOWNING STREET: Ännu ett försök att tvinga premiärminister Gordon Brown att avgå har genomförts av Labour anhängare. Och ännu en gång har Gordon Brown lyckats avstyra försöken.

Enligt The Guardian har planerna pågått i månader men tycks redan ha ebbat ut. Trots detta undrar många varför det tog så lång tid för många i kabinettet att ge Brown sitt fortsatta stöd.

Oppositionen markerar att Gordon Brown nu måste utlysa val eftersom de ständiga interna problemen visar att premiärministern vare sig har kontroll över sitt parti eller förmåga att ta itu med Storbritanniens problem.

David Cameron, partiledare för de konservativa, säger;

You just have to ask yourself: ‘How much time do you think senior ministers were spending yesterday thinking about the budget deficit, about the education of our children, about the war in Afghanistan, and how much were they thinking about their own futures and their own careers?’ for you to realise … that we cannot go on like this. We have got to have an election and a change of government.”

Liberaldemokraternas partiledare, Nick Clegg, håller med om behovet av val. ”The Labour party now is more interested in talking about itself,” konstaterade Clegg.

Pat Oliphant den 30 december 2009

KAMPANJ: Nu när det är valår skall Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ, få gratis reklam i tv genom att vara med i programmet Let’s dance.

Trots detta verkar inte ens partierna på vänsterkanten – som är de som riskerar att förlora värdefulla röster till FI – bry sig. De borgerliga partierna borde gnugga händerna av förtjusning.

I USA är det inte ovanligt att företrädare för ett parti eller kandidat (ofta via ombud) ger stöd till en s.k. spoiler som därmed kan stjäla röster från politiska motståndare. Republikaner har tidigare gett finansiellt stöd till exempelvis Ralph Nader som därmed kunde stjäla röster från demokraterna.

I sin krönika i Aftonbladet – Gudrun, hon är som en småtokig gammal vän – skriver Johan Hakelius;

[J]ag undrar om det suttit en krisgrupp på TV 4, redo att försvara att en partiledare ska delta i deras dansprogram. Antagligen inte. (…)

Det är förstås märkligt. Vi har ändå att göra med ett politiskt fenomen. En partiledare som tog sitt förra parti från fyra–fem procent till tolv procent, bara genom att vara Gudrun. Och hon har egentligen inte ändrats ett skvatt. Hon är fortfarande vass, strängt politisk, fullt medveten om vilka knappar som trycker fram rubrikerna. Och nu har hon fixat gratis egenreklam i Sveriges största tv-kanal under bästa sändningstid ett valår.

 [G]udrun är en alldeles egen kategori. Hon har en evig plats i ljuset, men har förlorat all politisk kraft. En politikens Anna Book eller Kikki Danielsson. En gång sjöng de, nu bara är de.

Folkkär? Kanske det. Förlorat all politisk kraft? Knappast. Speciellt inte om man ser till möjligheten för Feministiskt initiativ att ta röster från de rödgröna i ett val som kommer att bli mycket jämt.

Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ skulle mycket väl kunna bli den faktor som garanterar att Alliansregeringen sitter kvar efter valet i september. 

Att Schyman trots allt fortfarande syns och hörs mer än vad hennes partis storlek förtjänar beror inte minst på att hennes åsikter ligger i linje med vad många inom kultur- och mediebranschen sympatiserar med. Här älskar man alltid en underdog med de rätta politiska åsikterna.

Lägg sedan till hennes enastående förmåga att alltid lyckas få alla i media att springa hennes ärenden så har vi ett politiskt och massmedialt fenomen.

ÅRET 2009: Vad har politiskt förvånat under 2009? Vad har partierna gjort som har påverkat bilden av dem själva i väljarnas ögon?

Det enklaste sättet att sammanfatta 2009 är att utse årets vinnare. Ingen behöver fundera speciellt länge för at komma fram till att årets stora framgång är Miljöpartiet och Maria Wetterstrand.

På andra plats 2009 kommer Fredrik Reinfeldt personligen (snarare än Moderaterna eller Regeringen). Och på tredje plats får man nog utse – med tvekan p.g.a. bristen på bättre alternativ – den Rödgröna alliansen. 

Alliansregeringen: Alla klavertramp och strategiska misstag har gjort att alliansen plötsligt ser väldigt sliten ut. En frånvarande statsminister har inte uppvägts av de tre andra partiernas inrikespolitiska närvaro.

Det har blivit alltmer uppenbart att Moderaterna genom sin storlek, statsministerposten och innehavare av de viktigaste departementen – medvetet eller omedvetet – har marginaliserat de tre andra regeringspartierna till att bli rena stödpartierna.

Lägg sedan till den okänsliga hanteringen av sjukskrivnings- och sjukförsäkringsreglerna så får man en förklaring till att Alliansregeringen står och stampar i opinionssiffrorna. Detta är antagligen en bättre förklaring till dåliga opinionssiffror än den ekonomiska krisen. Väljarna vet att Sverige knappast kan lastas för en världsomfattande kris.

Den Rödgröna alliansen: Det tog väldigt lång tid för de rödgröna att komma ur startgroparna och börja driva en gemensam politik. Om man nu kan kalla det gemensam politik. De Rödgröna ser fortfarande mer ut som tre separata partier än ett sammansvetsat alliansalternativ. 

Mona Sahlin får ta på sig ett stort ansvar för att den rödgröna alliansen knappast alstrar samma entusiasm inom oppositionens anhängare som Allians för Sverige gjorde bland de borgerliga väljarna inför förra valet.

Moderaterna: Trots det svenska ordförandeskapet i EU och klimatkonferensen i Köpenhamn har det inte gått speciellt bra för Moderaterna i opinionssiffrorna.

Kan det helt enkelt bero på att moderaternas väljare inte belönar att partiet lägger ner så mycket tid på EU och klimatet på bekostnad av svensk inrikespolitik?

Baksidan av att ”äga” statsministerposten och många av de viktigaste regeringsdepartementen är att man då också kommer att identifieras med både det goda och det onda. Många av problemen under mandatperioden kan kopplas just till Moderaternas hantering av de inrikespolitiska problemen. Sänkt a-kassa och nya sjukskrivningsregler har t.ex. en klar moderat stämpel på sig.

Folkpartiet: Vad minns vi överhuvudtaget av partiet 2009? Innan han avgick lyckades utbildnings- och forskningsminister Lars Leijonborg lägga grunden till att Sverige och Lund skulle ro hem ESS-anläggningen. Detta är mycket större än vad partiledaren Jan Björklund har lyckats med under 2009. Händelsen är stor i forskningsvärlden men knappast en kioskvältare hos allmänheten.

Trots detta har man bättre siffror än både Centerpartiet och Kristdemokraterna. Förklaringen? Partiet är fortfarande det parti som tar chansen att profilera sig när frågor dyker upp i debatten. Man syns och hörs även om de sedan inte kan göra regeringspolitik av det.

Centerpartiet: Partiet har misslyckats med sin ompositionering. Att gå från att vara ett miljövänligt borgerligt parti med förankring på landsbyggd och mindre orter till att bli ett nyliberalt storstadsparti har inte lyckats trots välfylld partikassa.

Lägg sedan till att Maud Olofssons tafatta hantering av SAAB, Volvo och Vattenfall. Dessa ”affärer” tvingade henne att ta ett steg tillbaka och istället låta statssekreteraren ta smällarna. Försöken till krishantering – bland annat genom att angripa kritikerna för att inte uppskatta henne för att hon var kvinna - har knappast stärkt Olofssons kort.

Kristdemokraterna: Förutom utspelet kring ”verklighetens folk” har partiet inte haft många framgångar. Partiet ligger lika ofta under fyraprocentspärren som över. Strategin att sitta-stilla-i-båten-och-vara-snäll verkar inte fungera så bra.  

Socialdemokraterna: Mona Sahlin har kommit igång efter partiets långdragna interna förankringsprocess av sin nya politik. Men trots detta verkar det inte finnas någon riktigt drag i politiken. Partiets bästa vän är än så länge Regeringen. Så länge som Regeringen fortsätter att inte göra bättre ifrån sig vinner Socialdemokraterna med automatik.

En rad böcker och tidskrifter med sympatier åt vänster har under året ägnat spaltmetrar åt att beklaga idétorkan och bristen på politiska alternativ inom rörelsen.

Och opinionssiffrorna för Mona Sahlin personligen ser fortfarande dåliga ut jämfört med Fredrik Reinfeldts. Partiet är populärare än partiledaren.

Miljöpartiet: Partiet har haft ett av sina bästa år. Partiet har lyckats profilera sig trots att risken var stor att man skulle forsvinna inom den rödgröna alliansen när Mona Sahlin välkomnade Vänsterpartiet tillbaka in i värmen.

Maria Wetterstrand är nu populär långt utanför Miljöpartiets traditionella väljargrupper. Men antagligen beror partiets nya framgångar främst på att klimatfrågan har varit så tydligt på den politiska agendan under 2009. 

Samma sak hände på 80-talet när en dödlig epidemi drabbade sälarna i Kattegat. Partiet kunde rida på oron för miljön inom väljarkåren. 

Vänsterpartiet: Lars Ohly ser det säkert som en framgång att ha fått bli fullvärdig medlem i den rödgröna alliansen. Men partiets väljare är antagligen besvikna över att Ohly sitter så stilla och inte tar chansen att driva en tydlig vänsterpolitik.

Partiets väljare förväntar sig säkert att ett vänsterparti skall ägna sig mer åt att sparka socialdemokraterna på smalbenen. Försöken att driva den rödgröna alliansen åt vänster har inte varit vare sig speciellt framgångsrik eller ens speciellt tydlig.

Partiets överbudspolitik i sina riksdagsbudgetar har varit så omfattande att ingen har behövs förhålla sig till innehållet. Alla har bara ignorerat förslagen och gått vidare. Detta är tur för Mona Sahlin, men mindra skickligt av partistrategerna inom Vänsterpartiet.

Sverigedemokraterna: Partiet har fått betydligt stabilare siffror i opinionsundersökningarna efter publiceringen av sin stora linjeartikel i Aftonbladet. Men trots att siffrorna fortfarande åker berg- och dalbana kring fyraprocentspärren har partiet aldrig haft så bra förutsättningar som nu.  

Om partiet kommer att lyckas eller inte i valet 2010 är dock fortfarande en öppen fråga. Partiet misslyckades trots allt ta sig in i Europaparlamentet i ett läge när de andra partierna bedrev mycket innehållslösa och urvattnade valkampanjer.

Sverigedemokraternas största tillgång är fortfarande de etablerade partiernas näst intill likvärdiga politik på området invandring och integration. Så länge som riksdagspartierna låter som varandras kopior på detta sakpolitiska område kommer Sverigedemokraterna utgöra ett alternativ för vissa väljargrupper.

Piratpartiet: Partiet har nästan helt försvunnit från politiska debatten sedan man kom in i Europaparlamentet. Om man skall satsa på Riksdagen 2010 måste man nu ta sig i kragen. 

Feministiskt initiativ: Partiet verkar alltmer vara Gudrun Schymans personliga plattform. Alla kan räkna ut vad Schyman tycker, ingen vet vad partiet för övrigt tycker. Har partiet några åsikter överhuvudtaget som inte är Gudrun Schymans?

Don Wright den 14 december 2009.

SKANDAL: John Edwards är antagligen mest känd för tre saker: 1) att ha försökt bli USA:s president, 2) att ha vänsterprasslat medan frun Elizabeth behandlades för cancer och 3) för att betala 400 dollar för att få håret klippt.

Den 2 februari kommer medarbetaren Andrew Youngs syn på händelserna i boken The Politician: An Insider’s Account of John Edwards’s Pursuit of the Presidency and the Scandal That Brought Him Down (Thomas Dunnes Books).

Bill Smith, som har följt alla turerna kring skandalen kring John Edwards, skriver på Politico;

Young sometimes described himself as Edwards’s “special assistant” and dreamed of serving in an Edwards White House. Other aides, with a combination of disgust — and, perhaps, a bit of envy — referred to him as Edwards’s “personal servant,” or worse, Edwards’s “butt boy.” [Young] had gotten too close, there was no getting rid of him. He had made himself indispensable. (…)

In the run-up to the Iowa caucuses in January 2008, as rumors circulated about Edwards’s affair with the pregnant [Rielle] Hunter, a lawyer representing Young released a statement.

“As confirmed by Ms. Hunter, Andrew Young is the father of her unborn child,” according to the statement. “Sen. Edwards knew nothing about the relationship between these former co-workers, which began when they worked together in 2006.”

Absurditeterna tog inte slut med detta.

För att upprätthålla bilden av en oskyldig John Edwards fick älskarinna flytta in hos Youngs familj (!). Detta följdes av en flytt till västkusten för att Edwards älskarrinna skulle kunna vara nära sin egen ”spiritual adviser” (vid namn Bob).

In August 2008, Edwards admitted the affair with Hunter but denied being the father of her child. In recent months, according to former aides, he has come under increasing pressure to acknowledge paternity.

Young’s friends say he decided to write a book only after he decided that the Edwards would never set the record straight and after he read Elizabeth Edwards’s description of him as a “pathetic,” grasping male mirror image of Hunter.

Komedi eller tragedi? För den som är lagd åt det komiska kan nedan se på medan John Edwards kammar sig under två minuter.

POLITIK: I en ny opinionsundersökning leder den rödgröna alliansen stort över regeringspartierna.

Tillsammans har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Miljöpartiet 48,4 procent. Alliansregeringen – Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet – får bara 42,9 procent. (Eftersom Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren skulle man inte ens komma in i Riksdagen om det var val idag.)

Två andra stora förlorare i Skops mätning blir Centerpartiet Sverigedemokraterna. SD klarar inte riksdagsspärren och Centerpartiet tappar hela 2,1 procent.

Frågan som Skop ställde var ”Vilket politiskt parti tycker du bäst om i rikspolitiken?”. 

Partiernas siffror är i procent. Förändringen sedan november månad står inom parentes:

Socialdemokraterna 31,1 (–1,7)
Miljöpartiet: 10,9 (+1,3)                                                                                                                                                                   Vänsterpartiet: 6,4 (+1,5)

Moderaterna: 28,9 (+0,9)                                                                                                                                                                       Folkpartiet: 9,3 (+1,5)
Centerpartiet: 4,7 (–2,1)
Kristdemokraterna: 3,4 (–1,6)

Sverigedemokraterna: 3,2 (–0,9)

Källa: Skop. Drygt 1 000 personer intervjuades under perioden 9–30 december 2009.

EUROPA: EuropaPosten som har varit den svenska representationens månadstidning läggs ner som papperstidning.

EU-kommissionen har beslutat att de papperstidningar man finansierar i medlemsländerna skall bli webbaserade p.g.a. kostnadsskäl.

Avgående EU-kommissionären Margot Wallström – med just ansvar för kontakterna mellan de europeiska institutionerna och för kommunikationsstrategi – borde ha lagt ner lite tid på att försöka rädda tidningen.

En elektronisk version av tidning kommer knappast att kunna kompensera bortfallet av papperstidningen.

Tidningen har behandlat aktuella EU-frågor och gått på djupet genom att beskriva bakgrunden till de politiska frågor som diskuteras och behandlas inom unionen.

Även om EuropaPosten har varit lite småtråkig och ”träig” i sin stil har det trots allt varit ett nödvändigt tillskott i tidningsfloran.

De etablerade tidningarna i Sverige har vare sig intresse eller kunskap när det gäller att följa eller gå på djupet kring EU:s inre arbete.

Vila i frid EuropaPosten!

STRATEGI: Moderaternas partisekreterare och kommunikationsstrateg, Per Schlingmann, har intervjuats av Eva Brandsma på Chefstidningen.

”Felen med de gamla moderaterna ansåg Schlingmann och Reinfeldt var att de fokuserade på fel samhällsproblem, hade därmed felaktiga lösningar och att de kommunicerade på fel sätt.

- Vi såg alltid socialdemokraterna som vår huvudmotståndare. Vi speglade oss i vad de gjorde och hamnade i skuggan. Vi tänkte om. Och började i stället se det vi verkligen skulle slåss mot, nämligen utanförskapet och arbetslösheten. Med det i sikte kunde vi göra en annan politisk analys.

Det var hela grunden, menar Schlingmann. När analysen såg annorlunda ut, blev lösningarna också andra. Som exempel gjorde moderaterna en helomvändning vad det gäller den svenska modellen. Helt i enlighet med borgerligt traditionellt synsätt hade fackföreningarna betraktats som socialdemokraternas förlängda arm. Nu betonade man fördelarna med att arbetsmarknaden är organiserad med starka och ansvarstagande aktörer på både arbetsgivar- och löntagarsidan.

- Det var en långtgående förändring för oss. En kulturrevolution. Men vi tog den och vi vågade vara självkritiska, öppna och transparenta.

Problemet var och är enligt Schlingmann att partiet uppfattas som en intresseorganisation för de rika. Så vill de inte uppfattas, de vill vara för ”alla”.

- Att ändra perceptionen tar tid men det går om man arbetar seriöst och målmedvetet.

I likhet med alla som säljer en produkt, vara eller tjänst gäller det att göra sig tydlig och valbar.  Man ska vara ett av de tänkbara alternativen, menar Schlingmann.

- Problemet är inte att man upplevs felaktigt, problemet är om man inte upplevs alls. Man måste bli en aktör som människor förhåller sig till. Vid valet 2006 var moderaterna det parti som väljarna var mest nyfikna på. Väljarna kunde fundera på vad de tyckte om moderaterna idag, och inte vad de alltid hade tyckt.”

”Att ändra perceptionen tar tid men det går om man arbetar seriöst och målmedvetet.” Nog låter detta lite som de ”gamla” Moderaterna. Ett annat sätt att säga: ”Om vi bara kan ändra på perceptionen behöver vi inte ändra på innehållet i politiken.”

Med tanke på hur Moderaterna har hanterat hur det nya sjukförsäkringssystemet slår mot exempelvis cancersjuka uppfattar säkert väljarna de ”nya” Moderaterna mer som en kopia av de ”gamla” Moderaterna.

Detta parti har alltid trott att man kan lösa alla problem på samma sätt. Genom att behandlade alla människor som aktörer och varor på en helt fri marknad. Och på en marknaden gäller ”the survival of the fittest”.

Hög arbetslöshet? ”Låt marknaden sätta lönerna.” Agda 93 behöver äldreomsorg? ”Låt tanten shoppa loss på en marknad för äldreomsorg så fixar det sig.” Är du cancersjuk? ”Sök jobb så känner du dig friskare. Och skulle du ändå gå under så är det bara resultatet av en utgallring som alltid sker på en kapitalistisk marknad.”

En image som man förståligt nog ville göra sig av med. Frågan är om man har lyckats? Valet 2010 får avgöra det.