Göran Hägglund och Mats Odell känner jag personligen sedan åtskilliga decennier. De är båda hedervärda. Djupt beklagar jag dock att det kastats simpla och nedsättande omdömen mellan grupper av kristdemokrater, och att en del låtit sig utnyttjas för sensationsmakeri. Käbblets tid måste nu vara förbi. Morgondagen fordrar ödmjukhet. Det gäller att tala om ”partiet och jag” och inte tro att ”jag och partiet” är rätt ordningsföljd.

Debattartikeln i Dagens Nyheter verkar dock mest handla om medias och politiska motståndares behandling av partiet.

Ska det verkligen behöva te sig märkligt att kristdemokratin – det gäller generellt i Europa – värnar om familjen, ser trygga familjer som nödvändiga för att tränga undan rotlöshet och vilsenhet? Borde det inte vara en självklarhet att åtminstone ett politiskt parti i vårt land förespråkar valfrihet inom barnomsorgen?

Det är kanske i det perspektivet man skall se passusen om ”käbblet” inom partiet.

Bara det att Svensson ställer dessa frågor tyder på att han ser ett parti som saknar mod och självförtroende att forma sig till ett unikt alternativ inom svensk politik.

Oavsett vem som vinner måste nästa partiledare bygga upp varumärket Kristdemokraterna från grunden. Idag är partiet både ideologiskt och politiskt urholkat.

Det är bra meningslöst att bara försöka vara en dålig kopia av övriga liberala partier inom Alliansen.

Övrigt: Bilden är tagen av fotografen Per Wahlberg under valrörelsen 1994 i Fjällbacka. Se fler av hans bilder på Göteborgs-Posten.

Men det var inte de politiska händelserna som fick Bloomberg Businessweek att avstå ifrån att låta en blodig och sönderslagen Romney ”pryda” omslaget. Enligt tidskriften ville man bara lyfta fram en annan story.

Redaktör Josh Tyrangiel: “[T]he Romney story seemed to have already hit its peak. A lot of times these decisions are about all of us putting our finger in the air and trying to figure out which way the zeitgeist is blowing. It’s what makes the job so fun and so challenging.”

Läs mer: Se texter och länkar om tidskriftsomslaget på BuzzFeed och The Atlantic Wire.

”En av de mest överraskande insikterna inom statsvetenskapen är med vilken snabbhet ett dominerande parti kan falla ihop och förpassas till marginalen.”

Så skriver Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet, i en intressant debattartikel i Dagens Nyheter.

Det är en artikel som Socialdemokraternas nästa partiledare – vem det nu än blir – borde ta och begrunda.

Under 1800-talets senare hälft behärskades riksdagen av Lantmannapartiet, som med modernäringen som ledstjärna samlade konservativa och liberala krafter till ett ideologiskt manifest för allmänintresset framför enskilda intressen. Självfallet räknades därvid inte jordbruket som något särintresse. I denna körsång kunde inte många avvikande röster göra sig hörda. Men så kom tullfrågan och splittrade det stora enhetspartiet i protektionister och frihandlare och i ett slag hade det politiska landskapet förändrats.

Vid förra sekelskiftet var Liberala samlingspartiet det dominerande majoritetspartiet, som med sitt program om allmän rösträtt och parlamentariskt styrelsesätt bar framtiden i sitt bröst. Men kort efter segern för dessa programpunkter kom frågan om rusdrycksförbud och splittrade partiet och liberalerna har därefter, under olika namn, förblivit ett litet parti.

[…]

För att citera några berömda ord, som med stor ideologisk konsekvens formulerades under 1960-talet: de statliga ingripandena skulle gå ut på att ”förverkliga det som den fria marknaden enligt sina pretentioner borde men inte kan förverkliga”. Det har aldrig varit fråga om att, som nu, villkorslöst lämna över välfärdsfrågor till riskkapitalister och profitjägare – bara för att, när verkligheten sparkar bakut, plötsligt göra tvärtom och förbjuda privatisering. Socialdemokraterna bör mera principiellt ställa frågan vilka krav staten ska ställa på marknaden i en ny, globaliserad tid.

Med en målmedvetenhet, som står i bjärt kontrast till den socialdemokratiske partiledarens impulsivitet, fyller Moderaterna ut den plats som blivit ledig och vinner som tidigare hegemoniska partier respekt med ord som ”allmänintresse” och ”samhällsbärande”. Och till och med den omtalade ”arbetslinjen”, socialdemokraternas paradnummer från förr, har annekterats av alliansen. Som tidigare generationer en gång hyllade modernäringen eller välfärden, förespråkar vi nu borgerliga dygder som arbete och sparande. Och det är Moderaterna, inte Socialdemokraterna, som får stå för denna politik.

Bilden: På bilden får statsminister Karl Staaff stöd från socialdemokraterna under borggårdskrisen. Staaff (vid pelaren) tar emot Hjalmar Brantings och den socialdemokratiska oppositionens lojalitetsförklaring i samband med arbetartåget 8 februari 1914, två dagar efter bondetåget.

Snart kommer Socialdemokraterna att bli landets ledande parti medan Karl Staaff och Liberala samlingspartiet förpassas till historieböckerna. Partiet splittrades 1924.

Läs mer: Blogginlägg med anledning av numret den 12 december 2011 respektive den 16 januari 2012. 

De senaste dagarna har varit tuffa för Mitt Romney. Först får han besked om att han inte vann Iowa med åtta röster utan förlorade med trettiofyra röster till Rick Santorum. Och nu denna valförlust.

Frågan är bara hur överraskande resultatet i South Carolina egentligen var. Delstaten tillhör en av de mer konservativa.

Att man gärna ville se någon annan än Romney är därför inte alltför överraskande. Möjligtvis är det gapet mellan Gingrich och Romney som förvånar mest.

Eller som President Barack Obamas rådgivare David Axelrod pikade Romney på Twitter: ”If you & SuperPac spend $4.7m, and get zero delegates, how much did you spend per delegate?”

Men nästa delstat är Florida där Gingrich kan få det betydligt svårare. Ben Jacobs, The Daily Beast, skriver:

The next state to vote is Florida, where Romney leads in the polls. He’s already spent more than $1 million there and is mounting a concerted effort to target absentee voters, since many in the Sunshine State vote early. At least 185,436 votes have already been cast, and there are nearly 300,000 more absentee ballots still outstanding. These voters will be impervious to the sort of last-minute momentum shifts that helped Gingrich claim victory in South Carolina.

Further, the diverse demographics of Florida appear to favor Romney. Although much of the northern part of the state is as deeply tied to the Bible Belt as any other part of the South, Florida will also be the first state where there will be significant minority participation in the GOP primaries, particularly in the Cuban community in South Florida where Romney has already secured a number of major endorsements, including Representatives Mario Diaz-Balart and Ileana Ros-Lehtinen.

Bild: The State - framsidan är från söndagen den 22 januari 2012. Tidningen publiceras i Columbia, South Carolina.

Då uppstår frågan vem som blir nästa partiledare och hur den personen kommer att utses.

Om det finns någon överlevnadsinstinkt kvar inom partiet väljer man i detta läge en person som står för stabilitet, erfarenhet och kompetens.

De enda namn som då rimligtvis kan komma ifråga är Thomas Östros eller Sven-Erik Österberg.

Men partiet måste nu också ta chansen att utse nästa ledare i en öppen process där flera olika partiledarkandidater får ttävla mot varandra. Och då vet man inte vad som kan hända.

Det bästa för partiet skulle vara om dessa partiledarkandidater fick åka land och rike runt och kampanja för sin sak och debattera politik med varandra.

Detta skulle sända en kraftfull signal om att partiet går in i en ny tid. Dessutom skulle det få den positiva bieffekten att media inte längre bara kan fokusera på låga opinionssiffror och vendettor.

Media skulle då tvingas intressera sig för kandidaternas politiska åsikter och inte bara om de rykten och den smutskastning som alltid följer när partier väljer en sluten valprocess.

Ju mer fokus det blir på olika kandidater och deras politik ju mindre kommer det att handla om partiets sönderfall i spåren av Juholt.

Väljare och medlemmar har inget emot att kandidater är kritiska mot varandras åsikter när det sker i öppna debatter.

Människor är inte dummare än att man förstår att kandidaterna ibland måste spetsa till formuleringarna för att det skall bli lite intressant.

Rätt upplagt skulle partiet kunna framstå som både dynamiskt och nytänkande. Detta låter kanske osannolikt idag men om Labour kunde göra det borde även Socialdemokraterna kunna klara det.

Men lockelsen med en öppen process är just att inget är avgjort innan rösterna är räknade.

Detta skrämmer naturligtvis alla gamla politruker i partiet som är vana vid att partiledarval skall avgörs i stängda sammanträdesrum snare än av medlemmar.

Alla trodde att David Miliband var självklara valet för Labour. Istället blev det lillebror Ed Miliband som tog hem segern.

Oavsett vem som väljs kommer valet att sända en mycket tydlig signal om hur partiet ser på sig själv och sin framtida roll i svensk politik.

På rekordtid har Juholt lyckats med konststycket att återigen fronta i medias granskning av partiets kaotiska budgetprocess, anklagas för att ljuga om regeringens samarbete med Sverigedemokraterna och hamna i ett inbördeskrig med S-kvinnor.

Det har nu gått så långt att det är politiska motståndare utanför partiet som står för Juholts effektivaste försvar.

Det är Urban Ahlin (S), partiets utrikespolitiske talesperson, som har anklagats för sexuellt trakasserier. Ahlin har nu utsetts till gruppsekreterare i riksdagen och biträdande partisekreterare trots protesterna.

”Som företrädare för S-kvinnor skulle jag gärna se att vi inte utsåg en biträdande partisekreterare som har den här typen av problem i bagaget. Jag tycker det är olyckligt att det finns den typen av diskussion kring en ledare i Socialdemokraterna som är ett feministiskt parti”, säger Lena Sommestad, ordförande för S-kvinnorna, till Dagens Nyheter.

Efter en sådan kanonad hade man förväntat sig ett kaftfullt stöd från kretsen kring Juholt. Men icke.

Istället är det den konservativa (eller ”moderata” som föredrar kalla sig) Smålandsposten som förser Juholt med de mer robusta argumenten.

I en ledare skriver Marcus Svensson:

I ett rättssamhälle är man oskyldig till motsatsen bevisats och inte tvärtom skyldig till motsatsen bevisats. Ändå är det i den senare kategorin Urban Ahlin placerats av medier och debattörer. Och nu använder S-kvinnornas ordförande Lena Sommestad dessa lösa anklagelser som argument […]

Statsvetaren Ulf Bjereld anser att S-kvinnornas kritik urholkar Ahlins auktoritet. Helt klart är att det påverkar honom negativt. Men blickarna bör inte främst riktas mot Ahlin utan mot Lena Sommestad. Ändå sedan det stod klart att hon inte var aktuell som efterträdare till Mona Sahlin som partiledare har hon ägnat stor möda åt att kritisera sitt eget parti. Ahlin har nog mindre med saken att göra än chansen att sätta käppar i hjulet för Håkan Juholt […]

Själv lyckades Juholt bara hänvisa till sin företrädare när han skulle ta Ahlin i försvar. Knappast det bästa om man vill framstå som en stark ledare.

Urban Ahlin är i dag Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Urban Ahlin är den person som Mona Sahlin var beredd att göra till socialdemokratisk utrikesminister. Det säger allt om hans kvaliteter.

I realiteten säger det ingenting överhuvudtaget.

Att vara talesperson behöver inte nödvändigtvis vara den bästa meriten för en gruppsekreterare eller biträdande partisekreterare. Men något måste Juholt säga när ingen annan gör det.

The Economist ägnar stort utrymme åt Romney i sitt senaste nummer. I den längre artikeln ”Towards the coronation” skriver man:

Almost 60% deem Mr Romney an “acceptable” nominee, according to Gallup, a polling firm, a higher proportion than any of his rivals. Strikingly, he received the blessing of both moderate and conservative Republicans in equal proportion. Most soundings show Mr Romney running better against Mr Obama than any of the other candidates—a fact not lost on primary voters.

Some right-wing pundits worry that Mr Romney will fail to excite the party’s base, and thus depress turnout on election day. But elections are won among swing voters, and he holds far more allure for them than any of his rivals. He is strongly supported, too, by the politicians who will be running below him on the ticket if he wins the nomination. Mr Romney has more backing among Republican congressmen and governors than all the other candidates combined.

Anyway, Mr Romney probably does not need to thrill voters to beat Mr Obama. When an incumbent president is running, says Charlie Cook, a political analyst, the election normally turns into a referendum on his performance, as long as his opponent is “colourless and odourless”. If so, the meticulously anodyne nature of Mr Romney’s campaign may be its greatest strength.

Se även: Ledaren ”America’s next CEO?”. Artikeln ”Mitt Romney marches on” och Schumpeter-krönikan ”Romney the revolutionary”. (Tidskriftsomslag och artiklar från The Economist den 14-20 januari 2012.)

Fox News skriver:

Fresh off a rousing debate performance that had the Republican audience giving a standing ovation — purportedly the first in a debate since Ronald Reagan in New Hampshire in 1980 — Newt Gingrich may be reconsidering how far he can go in the GOP campaign.

[…]

But the latest Fox News poll continued to show Mitt Romney faring best against Obama in a general election. Unless Gingrich or another candidate steps up in South Carolina, Romney is poised to go three-for-three in the first primaries of the season.

Gingrich offered several forceful arguments on Monday night. He defended calling Obama the ”food stamp president,” pointing out that the food stamp rolls are at historic highs.

[…]

Gingrich called for tying all unemployment compensation, which currently lasts 99 weeks, to a job-training requirement. He also won strong support from the audience when he was asked whether it was belittling to minorities to suggest that poor children work as janitors to build a work ethic.

Gingrich replied, ”No, I don’t see that.”

He said dozens of people have reached out to him recalling jobs they got when they were ”11, 12, 13 years of age,” and defended the idea of paying kids to work in school.

”They’d be getting money, which is a good thing if you’re poor. Only the elites despise earning money,” he said, later adding: ”I believe every American of every background has been endowed by their creator with the right to pursue happiness. And if that makes liberals unhappy, I’m going to continue to find ways to help poor people learn how to get a job, learn how to get a better job and learn some day to own the job.”

Se debatten på YouTube. Och en avskrift från debatten finns på Fox News.

Övrigt: Framsidan är tidningen The Greenville News från South Carolina.