Kampanj. Kenyas ”battle of the sons”!

AFRIKA | När valet den 4 mars var över hade sonen till Kenyas förste president och grundare vunnit över sonen till en tidigare vicepresident.

Under sju års tid hade Raila Odinga och hans vicepresidentkandidat Kalonzo Musyoko varit förhandstippade att segra.

Men när rösträkningen var klar den 9 mars hade Uhuru Kenyatta och hans vicepresidentkandidat William Ruto lyckats ta hem segern redan i första valomgången.

Alla opinionsinstitut hade uteslutet att Kenyatta skulle kunna ta hem en sådan tidig seger. De tre viktigaste instituten – Infotrak, Consumer Insight och Strategic Africa – hade t.ex. alla Odinga i ledning i sina februarimätningar.

Vad hände i valrörelsen som fick väljarna?

Wanhoji Kabukuru, på tidskriften New African, har listat tio skäl till varför valet gick som det gick. Det är tio punkter som kan vara relevanta även i valkampanjer utanför Kenya.

1) Know your history and audience: That Odinga was a poor student of history and appeared not to have a clue about the message his audience wanted [...] Odinga’s “you can’t run a government through Skype” played well into his opponents’ hands who had already branded themselves as the “Digital Team” offering new “transformative leadership”. Odinga fell pretty well into the trap they had set for him as an “analogue” politician. By the time he realised that the youth vote was swaying towards Kenyatta, it was too late.

2) The faith and emotions connection: Kenyatta comes from a strict Catholic background and Ruto is a passionate Pentecostal Christian. [The] charm offensive in the form of “prayer rallies” was not only aimed at winning the election but also winning sympathy. [...] It worked and galvanised faith-based support groups. Odinga’s no-nonsense tough image of a reformer floundered miserably.

3) Keep away from pollsters: For years, Odinga’s campaign relied heavily on pollsters, who continuously painted him as leading in the polls. This costly mistake made Odinga lethargic and made him live in a “make-believe-bubble” [...].

4) A strong ally as a running mate: It pays to have a socially strong, politically connected, and intellectually endowed running mate. [...] The same cannot be said of Odinga’s running mate, former Vice President Kalonzo Musyoka. Even when they paired, their body language betrayed the unease beneath.

5) Get your foreign policy right: Four weeks to the election, a number of foreign envoys, notably the Dutch, the British, the Americans and the French, came out strongly to urge Kenyans to reject the Jubilee Coalition led by Kenyatta. They threatened “consequences” (read sanctions) if Kenyatta and Ruto were elected. Their interference put the Jubilee coalition on a much-needed trajectory and handed them a golden opportunity to insinuate that the Western powers had somebody in mind. Odinga’s silence on the issue did not help matters either [...] In the end, Odinga was seen as a proxy for Western interests. [...]

6) On your way up, be good and courteous to everyone: As Odinga rose in political stature to become prime minister, he relied heavily on the core support of regional leaders who coalesced around him in 2007. However as soon as he became premier, he began to antagonise his key backers who had grassroots support. [...]

7) Empathise with your rivals’ misfortunes [Både Kenyatta och Ruto anklagas av International Criminal Court för vara ansvariga för våldet under valet 2007-2008.] This lack of empathy led to Odinga’s core Rift Valley supporters deserting him. When he returned to seek their votes by asking for forgiveness for his “oversight”, the damage had already been done.

8) Don’t forget good deeds and surround yourself with sober advisers: In 2007, Odinga had achieved political magnetism that no other Kenyan leader had ever done in the country’s history, apart from maybe the first president, Jomo Kenyatta. [...] He articulated government policy expertly. Sadly after joining the government, he sidelined his core group of professional advisers and opted for individuals who did not have the same clout. [...]

9) Keep up with the times: When Odinga launched his 2013 campaign, it was a pale shadow of the 2007 one, which was refined, slick, and well resourced. [...] His message had not changed from 2007 and his ideals of 30 years ago had not moved on with the times to reflect the changes demanded by Kenya’s new constitution. His opponents painted him as old and instead of ignoring the fact, he played the statesman card and got stuck in defending his age.

10) Keep your family out of politics: By the time Odinga realised that his family’s dalliance in public service was a liability for his presidential ambitions, it was too late. [...] As his image-makers struggled to spin this issue, Kenyatta and Ruto, who ensured that no such scenario confronted them, had already run away with the prize.

Läs mer: Kabukurus ”The return of President Kenyatta” och ”Uhuru and the Catholic connection”.

Bild: Tidskriftsomslaget är New African april 2013.

Read Full Post »

Opinion: (V) vinner på debatten om vinster i välfärden!

POLITIK | När man talar om trollen så står de i farstun. Och trollen i det här fallet är Vänsterpartiet.

Trots ett gynnsamt politiskt klimat har Vänsterpartiet inte legat på alltför imponerande siffror i opinionen. Men nu verkar det ha vänt.

Efter att en längre tid ha legat stilla i opinionen är man nu det enda partiet i Sifos opinionsundersökning med en signifikant uppgång.

Politiskt beror uppgången på 1,6 % säkert på att man för en gångs skull har legat rätt i opinionen.

Medan Socialdemokraterna har gett otydliga besked om vad man vill gällande vinster i välfärden har Jonas Sjöstedt kunnat ge ett desto tydligare svar på frågan. Man säger nej, nej och åter nej.

Och inom Alliansen verkar man mest vilja slippa frågan.

Frågan är om Vänsterpartiet i kommande undersökningar kan hålla fast vid sin uppgång.

När Socialdemokraterna nu äntligen har tagit ett beslut på sin partikongress kan Sjöstedt inte räkna med plocka lika enkla poäng på frågan.

Men en och annan partistrateg på Socialdemokraternas partikansli oroar sig säkert hur man skall lyckas kommunicera sitt kompromissbeslut till väljarna.

Bland de rödgröna är Vänsterpartiet det enda partiet som ökar. Men trots detta ligger man fortfarande efter både Sverigedemokraterna och Miljöpartiet.

De rödgröna som block har en rejäl ledning över regeringspartierna. Mycket beroende på Kristdemokraterna och Centerpartiet ligger kvar under fyraprocentspärren.

Men de rödgröna får också hjälp av att de borgerliga väljarna känner apati inför Alliansen.

Toivo Sjörén, vid Sifo, skriver:

Studerar vi olika regioner finner vi att det bara är i Skåne som alliansen har ett övertag över de rödgröna. I Stockholm är det mycket jämnt, främst tack vare att Vänsterpartiet når nästan 12 procent av väljarna i stockholmsområdet. I göteborgsområdet har nu de rödgröna ett övertag på dryga 10 procent. Bland tjänstemän har man fortfarande ett nominellt övertag med en dryg procent. Studerar man vart alliansförlusterna har gått, finner man att 40 procent återfinns i soffan och utan någon partisympati alls.

De rödgröna 50,3 % och Alliansen 33,3 % (exklusive Kristdemokraterna och Centerpartiet)

Socialdemokraterna 34,4 % (-0,6), Miljöpartiet 8.9 % (-0,4), Vänsterpartiet 7,0 % (+1,6)

Moderaterna 27,9 % (+0,6), Folkpartiet 5,4 % (-0,2), Kristdemokraterna 3,6 % (+0,3), Centerpartiet 3,5 % (-0,3)

Sverigedemokraterna 8,0 % (-1,0)

Read Full Post »

Analys: Är vinster i välfärden en död valfråga?

STRATEGI | Så fick då Stefan Löfven och partiledningen sin kompromiss om vinster i välfärden. Med lite tur har han nu neutraliserat frågan inför valet.

Det är nämligen svårt att se att vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna skulle vilja göra vinster i välfärden till en valfråga i dagsläget.

Moderaterna har redan tidigare meddelat att man inte vill att lagen om valfrihetssystem (LOV) skall vara obligatorisk.

Och Socialdemokraterna har knappast mycket intresse av att vinstförbud lyfts i valet. Detta med tanke på att frågan riskerar att slå in en kil mellan medlemmarna och partiledningen.

Vill inte de två största partierna debattera frågan blir det svårt för de övriga partierna att lyfta den.

Om vinster i välfärden då skall kunna bli en valfråga hänger det mer på om något av partierna anser sig kunna utnyttja frågan effektivt mot sina motståndare utan att man skadar sig själv i bara farten.

Att det blev en kompromiss på kongressen är i sig inte speciellt överraskande. Vad som dock förvånar är att vinstkritikerna var så nöjda med resultatet.

Det är trots allt vinstkritikerna som hela tiden hävdat att ett tydligt nej till vinster i välfärden är en alldeles utmärkt valvinnare. Man kan med vist fog hävda att man här har med sig opinionen.

Lagom inför kongressen publicerade dessutom Dagens Samhälle en undersökning som visade att 8 av 10 lokala socialdemokratiska politiker säger nej till vinster i välfärden.

Det betyder att 79 procent av kommunpolitikerna är positiva till att förbjuda vinstuttag. Hela 48 procent anser dessutom att det ett mycket bra förslag.

Kompromissen är så pass luddig att båda sidorna kan utmåla sig som segrare även om man utåt poängterar att ingen är förlorare.

Men med tanke på dessa siffror, och det höga tonläget bland vinstkritikerna innan kongressen, är det bra förvånande att man gav med sig så lättvindligt.

Bild: Dagens Samhälle nr 13, 2013.

Read Full Post »

Politik: Vänsterpartiet – partiet som inte riktigt vill lyfta!

IMAGE | Vänsterpartiet är med och styr i 80 kommuner. Och enligt Jonas Sjöstedt får man också igenom sin politik.

Så varför ligger man då och tampar kring 5-6 procent i väljarundersökningarna?

Som alla partiledare med problem tror Sjöstedt att mycket kommer att lösa sig om partiet bara finslipar sin kommunikationsförmåga.

I en intervju med Magnus Wrede i Dagens Samhälle svarade Sjöstedt så här:

[I] opinionsmätningarna, där ligger ni stadigt på 5–6 procent. Varför?

– Mångas bild av vårt parti är att vi har bra idéer men inte kan styra. De flesta väljare är helt omedvetna om vad vi faktiskt gör. Vi måste prata om det.

Förväntningarna var stora på Jonas Sjöstedt när han vintern 2012 valdes till ny partiledare efter Lars Ohly efter att i öppen tävlan ha konkurrerat ut två kvinnor och en man. Nu skulle partiet lyfta, precis som Centerpartiet efter tronskiftet från Maud Olofsson till Annie Lööf.

Lyftet kom inte – i något av fallen. Med viss rätt, och förmodligen med en passning till just Centern, konstaterar han krasst:

– Det finns partier som skulle vara glada om de som vi stod stabilt på valresultatet.

Jonas Sjöstedt gläder sig i stället åt en stark tillströmning av medlemmar till Vänsterpartiet – men medger att det finns en frustration i partiet över att opinionssiffrorna i dag ligger på en nivå långt under siffrorna från Gudrun Schymans glansdagar.

– Det vore skam om man var nöjd. Rimligen borde vi växa i det rådande politiska läget i Sverige, med stor idélöshet, ökad arbetslöshet (”arbetslinjen är en otrygghetslinje”), växande inkomstskillnader och obefintlig klimatpolitik. Men vi är det minsta oppositionspartiet och får media i förhållande till det.

Men att skylla på att man inte nått ut i media håller inte. Partiet har snarare lyckats väldigt väl med att nå ut i media.

I en av de hetaste inrikespolitiska frågorna – vinster i välfärdssektorn – har man dessutom den klart tydligaste profilen. Man säger nej, och åter nej, till vinstdrivande aktörer inom vård, skola och omsorg.

Det finns opinionsundersökningar som visar att partiet har mycket att hämta på en sådan ståndpunkt. Partiet tycks ligga rätt i opinionen även bland socialdemokrater. 

Precis som Folkpartiet förknippas med skolfrågan har Vänsterpartiet lyckats inmuta frågan om vinster i välfärden.

Och lagom inför Socialdemokraternas partikongress har Sjöstedt också deklarerat att man vill bilda en rödgrön regering tillsammans med Stefan Löfven och Miljöpartiet, ”den bästa regering jag kan tänka mig”.

 I Dagens Nyheter pressar Sjöstedt Socialdemokraterna:

Socialdemokraterna har ett val. Utan samarbete med andra partier kan de inte styra. Om partiet väljer att regera med borgerliga partier kommer politiken inte att kunna skapa större rättvisa. En sådan majoritet skulle inte stoppa vinstslöseriet i välfärden, den skulle knappast kunna förnya klimatpolitiken eller lägga om till en ekonomisk politik som sätter jobben främst.

Det är bara möjligt om vi får en rödgrön majoritet i valet 2014. En sådan majoritet ska användas på bästa vis. Vi är beredde att regera tillsammans för en bättre politik.

Med en sådan tydlighet blir det svårt för Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ignorera vänsterpartiserna inför valet.

Och försöker de rödgröna ”kamraterna” ducka i frågan lär Alliansen garanterat påminna dem om Vänsterpartiet inställning i regeringsfrågan.

Man har en tydlig politik, når ut i massmedia och har en partiledare som är klar och tydligt och inte skrämmer småbarn. Så vad är problemet?

I intervjun i Dagens Samhälle antyds svaret på varför Vänsterpartiet inte riktigt lyfter i opinion.

Sjöstedt vill gäna framstå som en modern partiledare som gillar att se på Melodifestivalen och skriva deckare. Och är Vänsterpartiet okey för honom borde det också vara okey för väljarna att rösta på dem.

– En vänsterpartist får tycka om fina kostymer, Melodifestivalen och raggarbilar, det är helt okej!

Är det okej att vara kommunist?

– Jag kallar mig socialist och jag var en av dem som var med och bytte namn på Vänsterpartiet. Det finns säkert enskilda medlemmar som kallar sig för olika saker, men man får leta innan man hittar dem.

”Medlemmar som kalla sig för olika saker”! Tydligen är det lättare att avskaffa en hel bransch i välfärdssektorn än att svara ja eller nej på frågan om det är okey att vilja omvandla samhället till en kommunistisk stat.

Kopplingen mellan de båda ståndpunkterna borde vara uppenbar för var och en.

Front Page: Framsidan är Dagens Samhälle, nr 12, den 28 mars 2013.

Read Full Post »

Analys: Media och presidentvalskampanjen 2012!

Pew Research Center sammanfattar presidentvalet i fem punkter:

1. Journalisterna spelade en mindre betydelsefull roll 2012 för hur väljarna uppfattade Barack Obama och Mitt Romney.

2. Båda presidentkandidaterna var framgångsrika när det gällde att forma en negativ bild av motståndaren.

3. Det var mindre bevakning av opinionsundersökningar, frågor om strategi och vem som ser ut att vinna valet än det var inför valet 2008. Men det var också mindre bevakning av sakfrågorna 2012 jämfört med 2008.

4. Team Obama var överlägsna när det gällde att använda sociala medier i valrörelsen. Men dialogen om kandidaterna på de sociala medierna var till övervägande delen också negativ.

5. Trots att det spenderades mer pengar än någonsin i valrörelsen lockade detta inte en större publik till de politiska nyheterna.

Information: ”Pew Research Center is a nonpartisan, nonadvocacy fact tank that conducts public opinion polling, demographic studies, media content analysis and other empirical social science research. It does not take positions on policy issues.”

Read Full Post »

Opinion: (S) vinner tjänstemän från (M)!

VÄLJARE | Socialdemokraterna tar ett rejält kliv upp i Sifos marsmätning. Man kan undra varför?

Man får känslan att väljarna rör på sig rejält när ett parti som Socialdemokraterna kan lyfta med 3,7 procent utan att ha gjort något minnesvärt.

Deras siffror är dessutom de enda som är statistiskt säkerställda.

Kanske är det helt enkelt så att väljarna inte ser någon anledning att vara lojal mot något parti.

Om man tvunget måste välja när opinionsinstitutet ringer välja man ett parti som känns någotsånär OK. Har man inte gjort något minnesvärt har man inte heller kunnat ställa till det. Eller så är man helt enkelt ointresserade.

Vi har sett fenomenet tidigare. Miljöpartiet har t.ex. tidigare kunnat hålla sina siffror stabila även när deras språkrör har haft föräldraledigt.

Enligt Toivo Sjörén på Sifo har Socialdemokraterna framför allt vunnit tjänstemannaväljare under 50 å. Och de kommer främst från Moderaterna.  

Men det förklarar inte varför de gått till Socialdemokraterna.

Kan det vara att de ständiga skriverierna om välfärssektorn indikerar för tjänstemännen att regeringen inte lyckats styra upp och garantera kvalitén i vård, skola och omsorg?

Det går t.ex. knappt endag utan nya skriverier om hur illa det ser ut i vissa skolor.

Och för Alliansen totalt ser det fortsatt illa ut.

I Sifos februarimätning hamnade Kristdemokraterna och Centerpartiet för första gången under spärren samtidigt, och där ligger man kvar i mars.

Siffrorna från Sifos opinionsundersökning för mars:

De rödgröna 49,7 % – Alliansen 32,9 % (exklusive Centerpartiet och Kristdemokraterna)

Socialdemokraterna 35,0 % (+3,7), Miljöpartiet 9,3 % (-1,7) och Vänsterpartiet 5,4 (-0,3).   

Moderaterna 27,3 % (-1,7), Folkpartiet 5,6 % (-0,6), Centerpartiet 3,8 % (+0,2) och Kristdemokraterna 3,3 % (-0,3).                            

Sverigedemokraterna 9,0 % (+0,5)

Read Full Post »

Opinion: Sämsta siffran för (KD) sedan valet!

KRIS | Kristdemokraterna sitter inne med ett svårslaget rekord.

I tjugo av de senaste tjugofem opinionsundersökningarna från YouGov har partiet legat under fyraprocentspärren.

I marsmätningen faller partiet till 2,8 %, den lägsta noteringen sedan valet.

”Risken är att man inte vågar driva egna frågor i konflikt med blocket, eftersom man då riskerar att förlora taktikröstarna. Samtidigt behöver man egna profilfrågor för att bygga upp sin väljarbas. KD sitter i en rävsax”, säger Magnus Hagevi, statsvetare på Linnéuniversitetet.

Situationen ser inte mycket bättre ut för Centerpartiet som också ligger kvar under spärren.

Mätningen vinnare är Sverigedemokraterna och Folkpartiet. Alla andra tappar (S, MP, KD), ligger stabilt (M) eller går fram högst marginellt (V, C).

De rödgröna 45,4 % och Alliansen 35,2 % (exklusive Centerpartiet och Kristdemokraterna).

Socialdemokraterna 30,5 % (31,3), Miljöpartiet 9,2 % (9,7) och Vänsterpartiet 5,7 % (5,4).

Moderaterna 28,7 % (28,7), Folkpartiet 6,5 % (5,8), Centerpartiet 3,4 % (3,3) och Kristdemokraterna 2,8 % (3,5).

Sverigedemokraterna 12,6 % (11,5).

Read Full Post »

Opinion: (S) + (MP) är nu större än Alliansen!

ANALYS | Plötsligt är Centerpartiet ensamma kvar under riksdagens fyraprocentspärr.

En av överraskningarna i senaste opinionsundersökningen från Ipsos är att Kristdemokraterna tar sig över spärren och hamnar på 4,2 procent.

Men oavsett om man räknar med Centerpartiet eller inte är de rödgröna partierna nu större än hela Alliansen.

Och inte nog med det. Även utan Vänsterpartiet är Socialdemokraterna och Miljöpartiet större än de fyra regeringspartierna tillsammans.

Även om alla förändringar är inom felmarginalen kan man enligt Johanna Laurin Gulled, analytiker på Ipsos, se en trend att väljarströmmarna nu går från Moderaterna till Socialdemokraterna.

”Moderaterna tappar till Socialdemokraterna. Vi ser att av dem som röstade på Moderaterna 2010 uppger nu 7 procent att de skulle rösta på Socialdemokraterna”, säger Gulled.

De rödgröna 47,7 % och Alliansen 37,5 % (exklusive Centerpartiet).

Moderaterna 28,1 % (-4,2), Folkpartiet 5,2 % (-2,0), Kristdemokraterna 4,2 % (+1,0) och Centerpartiet 3,8 % (+0,5).

Socialdemokraterna 33,1 % (+3,3), Miljöpartiet 9,1 % (+0,5) och Vänsterpartiet 5,5 % (-0,4).

Sverigedemokraterna 10,2  % (+1,2).

Read Full Post »

Analys: Den ideologiska kampen inom (S) tilltar!

STRATEGI | Det är inte bara Centerpartiet som har ideologiska problem. Även Socialdemokraterna har en djup klyfta som måste överbryggas innan valet.

Därför tar Stefan Löfvens skuggfinansminister Magdalena Andersson nu upp striden mot vänstern och deras krav på vinstförbud inom välfärdssektorn.

Det finns mer än hundra förslag från nästan lika många arbetarkommuner om att aktiebolag inte ska få finnas i välfärden. Vad är risken med ett sådant förbud?

– I så fall skulle en massa skolor stängas. Det ser jag ingen poäng med. Varför ska vi stänga verksamheter som fungerar? Däremot tycker jag att vi ska reglera verksamheten bättre. Vi har varit naiva när vi öppnat upp välfärden för vinstgivande bolag.

Lunds arbetarekommun föreslår att vinster i vård- och omsorgssektorn bör förbjudas. Vad är det för fel på det?

– Att en del av de företag som driver den här verksamheten idag i så fall inte längre vill fortsätta med det. Vi har många verksamheter som drivs av aktiebolag. Vi har väldigt många brukare som är nöjda. Det måste vi respektera.

Enligt Malmö arbetarekommun bör välfärdsverksamhet inte få drivas med avkastning som medel eller mål. Vad är felet med ett sådant förslag?

– Det är inte genom sådana förbud vi uppnår det vi vill uppnå. Vi får kanske helt andra effekter som vi inte vill ha, kanske att verksamheter som finns idag och som brukarna är nöjda med inte finns i framtiden. Det vore olyckligt. Det finns ju många barn som går på skolor som drivs av privata företag, som gör vinst, och som både barn och föräldrar är väldigt nöjda med.

Ingen skulle bli lyckligare än Alliansen om partiet skulle ta beslut om vinstförbud på partikongressen.

Inget har nämligen mobiliserat borgerligheten som när LO-ekonomen Rudolf Meidner 1970 lade fram sitt förslag om löntagarfonder.

Tanken var att löntagarnas organisationer skulle få aktiemajoriteten i företag med över etthundra anställda. Förslagen om vinstförbud har samma politiska sprängkraft som fonderna.

Lägger sig Socialdemokraterna nu på vänsterkanten om vinster i välfärden ger man Alliansen en möjlighet att mobilisera väljarna på ett sätt som deras egen politik inte ser ut att klara av idag.

Det är därför avgörande för Socialdemokraternas valstrategi att denna bomb desarmeras inför kongressen.

Men även vänstern inom den socialdemokratiska sfären har insett betydelsen att argumentera i valtermer.

Det nybildade fackliga idéinstitutet Katalys talar om att vinstförbud och vinstbegränsningar som ett vinnarkoncept i valet.

Daniel Suhonen, chef för Katalys, och nationalekonomen Dany Kessel skriver på debattplats i Dagens Nyheter:

För den rödgröna oppositionen är detta en stor möjlighet att mobilisera de egna väljarna och göra inbrytningar ibland borgerliga väljare. Många människor uppger sig vara beredda att byta parti om det egna partiet inte har en tillräckligt bra linje i fråga om vinstbegränsning.

Sex procent av valmanskåren består i dag av alliansväljare som är så kritiska till vinst att de potentiellt skulle kunna vinnas över till de rödgröna om de presenterar ett effektivt förslag för att stoppa eller reglera vinstläckaget ur välfärden. 22 procent av valmanskåren består av rödgröna vinstkritiska väljare som tycker frågan är så viktig att de är beredda att byta parti på frågan.

”Vår undersökning visar att om Stefan Löfven slutar flörta med medelklassväljarna och formulerar ett effektivt vinstförbud så finns potentiellt ett helt Folkparti att hämta över blockgränsen”, säger Suhonen vidare.

Uppenbart kommer vänstern inte att ge sig utan strid.

När Magdalena Andersson intervjuades lyste även partiets strategi gentemot Moderaterna igenom.

Att detta framfördes i Sydsvenskan, som har täckningsområde inom det röda Skåne, var nog ingen tillfällighet.

Att försöka dra ner förtroendet för hur Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg sköter landets ekonomi är grundläggande om Socialdemokraterna skall kunna vinna valet.

– Det är mitt jobb att vara ute efter Anders Borgs jobb, säger hon.

I det arbetet riktar hon hård kritik mot områden som ofta beskrivs Borgs som starka sidor. Hon säger sig ha en hel del kritik mot ”hantverket” – mot det som annars brukar kallas ledarskap eller regeringsduglighet.

– Det finns många exempel på att Reinfeldt och Borg inte skött hantverket på det sätt som man kan förvänta sig av en regering, säger hon.

Enligt Magdalena Andersson är Fredrik Reinfeldts hittills största misslyckande att han inte fått ner arbetslösheten, som ju statsministern själv beskrivit som regeringens övergripande prioritering.

Hon anser att Anders Borg är på farlig väg att missköta Sveriges statsfinanser i och med att han i höstas lade fram en allt för expansiv statsbudget.

Det räcker att Centerpartiet och Kristdemokraterna tar sig över fyraprocentspärren för att det skall väga jämt mellan de rödgröna och regeringspartierna.

Och har man begränsande möjligheter att vinna nya väljare gäller det att avskräcka väljarna från att gå över till motståndarna.

Det är också i det perspektivet man skall se partiets intensiva kritik av Nuon-affären. En affär som knappast intresserar speciellt många väljare.

Vad man däremot kan uppnå är att man lyckas ifrågasätta bilden av en regering som är bra på att hantera landets och skattebetalarnas pengar.

Bild: Urklipp från Sydsvenskan den 24 februari 2013. Erik Magnusson gjorde intervjun med Magdalena Andersson.

Read Full Post »

Opinion: Dåliga siffror för Alliansen i februari!

KRIS | Regeringspartierna slår det ena historiskt negativa rekordet efter det andra.

Sedan Kristdemokraterna kom in i riksdagen 1991 har partiet aldrig hamnat under fyraprocentspärren tillsammans med Centerpartiet under samma månad i en Sifomätning.

Den traditionen bryts nu när båda hamnar på 3,6 %.

Och i United Minds opinionsundersökning - också för februari – uppmäter de fyra regeringspartierna sitt lägsta stöd sedan valet.

Tidigare i månaden såg vi att både YouGov och Demoskop hade likande dystra siffror för Alliansen.

Hos YouGov hamnade både Centerpartiet och Kristdemokraterna under riksdagsspärren.

I Demoskop är det däremot ”bara” Centerpartiet under riksdagsspärren med 3,4 % medan Kristdemokraterna tog sig över med sina 4,4 %.

Vad som borde oroa regeringen är att dåliga siffror för ett parti inte verkar kompenseras fullt ut av att väljarna istället väljer ett annat av Allianspartierna. Regeringspartierna tappar väljare på vägen när det går dåligt för ett av dem.

Read Full Post »