DILEMMAN | Regeringen går på tomgång. Alliansen tappar i opinionsmätningar. Frågan är varför?
En av de mer långsökta förklaringarna står Heidi Avellan för.
Avellan, politisk redaktör på Sydsvenskan, anser att inget varit sig likt sedan Maud Olofsson lämnade politiken.
Den politiker som i september tackade för sig – som partiordförande och som partiledare – var kontroversiell och på inget sätt oersättlig för partiet eller som minister. Hennes politik var inte alltid kristallklar, som näringsminister kommer hon att bli ihågkommen som mycket medioker och hennes stora bidrag till svensk politik, energiuppgörelsen som tvingade fram en helomvändning till kärnkraft inom C, är fortfarande inte populär i de egna leden.
[…]
Centern klarar sig utan Maud Olofsson, även om opinionssiffrorna idag är historiskt dåliga.
Näringsdepartementet klarar sig finfint utan henne.
Men i alliansen lämnade hon ett stort svart hål efter sig.
Verkligen?
Låt oss se på några andra mer sannolika skäl till regeringens problem.
1) Idétorkan
Problemen i regeringen (och i Centerpartiet) var tydliga långt innan Olofsson lämnade över.
Har man massor av ministrar från fyra olika partier, fyra partiledare och en lång rad aktiva runt om i landet kan problemen omöjligt hänga samman med en enda person.
Idétorkan beror på att regeringen – med eller utan Olofsson – saknar vilja, intresse och förmåga att förnya sig.
Alternativt blockerar de fyra partierna varandra så pass mycket att inget nytt kan komma ut ur samarbetet. (Se bara hur Allianspartier återigen sköt ner Folkpartiets förslag om språktester.)
Har man ingen politik spelar det ingen roll hur många PR-jippon man hittar på. För eller senare tröttnar väljarna.
2) Lika som bär
Vi har i realiteten en regeringskoalition bestående av fyra liberala partier.
Partierna skiljer sig inte nämnvärt från varandra. Åtminstone inte så pass mycket att den genomsnittlige väljaren ser någon signifikant skillnad.
Sannolikheten att Alliansen i längden kan fortsätta inspirera borgerliga väljare är därför inte speciellt stor.
Det är därför inte heller konstigt att småpartiernas väljare överger partierna till förmån för det stora partiet.
3) Moderaternas dominans
Denna punkt följer med automatik på föregående punkt. Moderaternas dominans hämmar småpartierna.
Småpartierna har – utan några protester från de egna aktiva – låtit sig politiskt definieras utifrån sina regeringsdepartement.
Det enda partiet som idag uppfattas vara mer än summan av sina departement är Moderaterna.
Varför skulle småpartiernas väljare då rösta på förlorarpartierna när man lika väl kan rösta på vinnarpartiet?
4) Socialdemokraternas återkomst
Det var bara en tidsfråga innan partiet skulle ta sig i kragen efter åren med Mona Sahlin och Håkan Juholt.
Med en vitaliserad socialdemokrati framstår Alliansen som än mer idéfattig. Och då har Socialdemokraterna ännu inte ens börjat leverera något nytt.
Detta är bara fyra förklaringar. Fler finns om man bara skrapar på ytan.
Även om Olofsson kunde synas vara ”igångsättaren, idésprutan, personen med visioner” (Avellans ord), hjälper inte detta om samma idéer och visioner inte uppfattas som realistiska av övriga partier.
Att då tro att en ”ny” Olofsson skulle kunna lösa regeringens problem är lite naivt.
Om det nu inte är så att man tror att det är just de politiska idéer som Maud Olofsson förespråkade som är lösningen på Alliansens problem.
Men då glömmer man bort att dessa nyliberala idéer, som var Olofssons signum, är just de idéer som de ”nya Moderaterna” förkastade för att kunna bli framgångsrika.
Moderaterna må vara idélösa idag men man har inte glömt varför man en gång blev så framgångsrika.
