BAKSMÄLLA: Socialdemokraterna slickar såren. Trots en stark valrörelse landar partiet ändå på en (marginellt) lägre procentsiffra - men med samma antal mandat – än i valet 2004.
Även för Moderaterna blev valet en besvikelse. En liten - om än positiv - förbättring jämfört med förra Europaparlamentsvalet är inte vad man hade förväntat sig.
Men även om båda partierna är missnöjda är det än så länge bara bland socialdemokraterna som missnöjet vädras så öppet.
Moderaterna trodde att Fredrik Reinfeldts statsmannamässiga framtoning i kombination med positiva inrikespolitiska opinionssiffror skulle bära fram partiet även i EU-valet.
Även Socialdemokraterna hade börjat se en ljusning inrikes. En aggessiv valkampanj och en efterföljande valseger skulle bli Mona Sahlins revansch och ett avstamp inför riksdagsvalet 2010.
Vad kritikerna inom partiet inte verkar förstå är att man i grunden valde rätt strategi men missade att gentemot media och allmänhet samt internt i partiet kommunicera att någon stor valseger inte var självklar. Partiet har fortfarande arbete kvar att uträtta internt – och mellan de rödgröna partierna – innan man kan kalla sig redo inför valrörelsen 2010.
Det är svårt att se att partiet skulle ha kunnat välja ett annat kampanjupplägg än vad man gjorde. Partiet gick in i valrörelsen med låga förtroendesiffror för Sahlin, en Wanja Lundby-Wedin-skandal i färskt minne och opinionssiffror som kunde vara bättre.
Lösningen var en kampanj som primärt ville väcka och motivera kärnväljarna. I val med förväntat lågt valdeltagande blir kärnväljarna än viktigare att nå än i val med högt valdeltagande.
Höga förväntningar, följt av valnattens besvikelse, kan inte helt förklara morrandet inom rörelsen. Även socialdemokrater förstår att väljare är mer benägna att pröva något nytt i ett EU-val. Väljarna kostar på sig att lägga sin röst på ett parti man inte skulle välja ”när det verkligen gäller” – i ett riksdagsval.
En förklaring är naturligtvis att partiledningen – med Mona Sahlin och partisekreterare Ibrahim Baylan i spetsen – tjurskalligt försöker få det att låta som om valresultatet var en stor framgång när det för alla andra är uppenbart att det inte är så.
Om partiet redan från början hade vågat kommunicera att man har haft ett tufft år och att valresulatet är en bekräftelse på att man nu har ett hyfsat utgångsläge inför valet 2010 jämfört med för bara några månader sedan skulle dagens kritik inte vara så omfattande.
Nu har Mona Sahlin sent omsider tvingats erkänna att valresultatet inte var det bästa. Återigen är Sahlin på defensiven.
En annan förklaring till kritiken är naturligtvis att Mona Sahlin nu saknar det momentum som skulle krävas inför valrörelsen 2010.
Mona Sahlins kritiker får nu vatten på sin kvarn. En tydlig valseger hade garanterat att kritiken hade tystat. Nu får partiet istället se en fortsättning på de negativa spekulationer som utmärkte månaderna innan valrörelsen gick igång.
Istället för en nystart kan partiet nu se framför sig mer av det samma.
Efter att ha genomfort en “Fantastisk valrorelse ” som Mona Sahlin ar “stolt over”blir resultatet Socialdemokraternas samsta val sedan allman rostratt infordes i landet.
Att hon var inkompetent visste vi men det borde finnas en nedre grans aven for det. Problemet ar att dom enda som inte inser att Mona Sahlin maste bytas ut ar partiledningen. Eller skall hon fa fortsatta att helt pa egen hand utrota partiet?